Feedback på krönika (SV2)
Jag har skrivit en krönika om ensamhet och skulle uppskatta lite feedback! Nedan finns både uppgiften och min krönika:
Ensamhet: en komplex vän
Nyligen stötte jag på olika incel-forum på internet, och det fick mig att reflektera över ensamhetens dunkla vägar. Incels, eller "involuntary celibates” (på svenska, ”involuntära celibater”), är en grupp människor som upplever svårigheter att etablera romantiska eller sexuella relationer, och många av dem känner sig djupt isolerade och ensamma. Denna observation födde en djupare reflektion över hur ensamhet kan bli en destruktiv spiral om den inte adresseras eller hanteras på rätt sätt. Det gjorde mig frustrerad och fick mig att fundera över hur samhället kan bättre stödja dem som kämpar med ensamhet och hjälpa dem att hitta gemenskap och mening i sina liv.
Att vara själv och att vara ensam är två olika saker. En person som förklarar detta väl är Lena Dahlberg, docent i socialt arbete och forskare vid Aging Research Center vid Karolinska Institutet, i Annika Lunds artikel "Ensamhet – ett hot mot vår hälsa" (Medicinsk Vetenskap, 2015). Hon betonar hur att vara själv handlar om fysisk närvaro, medan att vara ensam är ett känslomässigt tillstånd. Man kan vara själv utan att känna sig ensam och vice versa. Att vara ensam innebär inte nödvändigtvis att man är utan sällskap, det handlar om att känna sig isolerad, osynlig eller inte förstådd, även i folkmassan.
Det är viktigt att förstå att ensamhet kan vara både smärtsam och helande. Från egna erfarenheter har jag funnit att ensamhet kan vara en möjlighet till självreflektion och personlig tillväxt, men också en påminnelse om vikten av gemenskap och samhörighet. Men jag har också känt den stickande smärtan av att vara ensam när jag längtat efter närhet och förståelse. Det är då jag har insett att ensamhet kan vara en påminnelse om att jag behöver ta hand om mina relationer, att jag behöver öppna upp mig för andra och låta dem komma närmare.
Ensamhetens kraft och paradox är något som många har utforskat och diskuterat. Det är här mänskliga berättelser blir viktiga. Nina, i Cecilia Gustavssons reportage "Världens ensammaste folk" (Aftonbladet, 2016), delar sina erfarenheter och lyfter fram hur sociala medier kan påverka ens mående. "Även om jag intellektuellt vet att folk inte har bubblande sällskapsliv hela tiden, så kan en glad grillfest vara som ett slag i magen", säger hon. Hon känner detta, trots sin medvetenhet om sociala mediers påverkan på psyket, vilket betyder att det inte bara räcker med att vara medveten om sociala mediers påverkan utan också göra någonting åt sin ensamhet.
För att ytterligare fördjupa vår förståelse kan vi se på historien och utvecklingen av fenomenet incels. Deras berättelser och erfarenheter ger en inblick i de djupare samhälleliga och psykologiska frågorna som ligger bakom ensamhet och social isolering. Genom att integrera olika perspektiv och berättelser kan vi få en mer nyanserad förståelse för detta komplexa ämne.
Så, vad betyder ensamhet för mig och andra? För mig är ensamhet en möjlighet till självreflektion och personlig tillväxt, men också en påminnelse om vikten av gemenskap och samhörighet. För andra kan ensamhet vara en börda eller en välsignelse, beroende på hur den hanteras och tolkas. På gott och ont är ensamheten en del av den mänskliga erfarenheten. Det är upp till var och en av oss att navigera den på ett sätt som främjar vårt välbefinnande och vår personliga utveckling. Att omfamna ensamheten som en vän och inte en fiende kan vara nyckeln till en mer balanserad och meningsfull tillvaro.
Sammanfattningsvis är ensamheten en komplex del av den mänskliga erfarenheten som kan vara både smärtsam och läkande. Den erbjuder en möjlighet till självreflektion och personlig tillväxt, samtidigt som den påminner oss om vikten av gemenskap och samhörighet. Att navigera ensamheten på ett sätt som främjar vårt välbefinnande och vår utveckling är avgörande för att skapa en meningsfull tillvaro.
Jag uppmanar därför alla att reflektera över sin relation till ensamhet och aktivt söka efter sätt att balansera den i sina liv. Det kan innebära att öppna upp för nära relationer, söka stöd från gemenskaper eller investera tid i självutveckling och personlig tillfredsställelse. Genom att omfamna ensamheten som en vän och inte en fiende kan vi alla sträva mot en mer balanserad och berikande tillvaro.
Uppgift:
Du ska nu skriva en krönika. Du kan välja mellan tre ämnen att skriva om. De ämnen du har att välja mellan hittar du nedan. Var noga med att läsa och följa instruktionen under det ämne du väljer. Ta hjälp av kursboken Svenska impulser 2 på sidorna 442-445.
- Följ instruktioner för valt ämne.
- Argumenten ska innehålla både personliga och allmänna delar.
- Dela in i stycken.
- Se till att språket är tydligt och korrekt.
- Använd minst en källa. Kom ihåg att källan ska berika dina argument, glöm inte att källhänvisa.
----
Vissa människor har ett stort behov av att vara ensamma medan andra älskar att vara i sociala sammanhang. En vanlig uppfattning är att äldre människor känner sig mer ensamma än många andra, vilket forskning visar inte stämmer; det är istället unga människor som lider mer av sin ensamhet.
Vilken är din syn på ensamhet? Är det skillnad mellan att vara själv och att vara ensam? Jämför begreppen. Kan det finnas en styrka i att klara av att vara ensam och finns det några tillfällen då ensamhet kan vara skadlig eller kanske rentav nödvändig? Förklara vad ensamhet betyder för dig och andra. Resonera kring ensamhet på gott och ont med hjälp av texterna och egna erfarenheter/reflektioner.
Jag anser att du uppfyllt kraven mer än väl. Det kanske skulle se prydligare ut om du inte blandade allmänt med personligt, utan att de fick separata avdelningar typ inledning, allmänt, personligt, sammanfatting. Jag säger detta för att stycke tre är personligt mitt i det allmänna.
Sen tycker jag du upprepar dig för mycket. Titta på hur du avslutar de sista tre styckena. Rent allmänt fann jag att dessa blev enformiga av repetition.
thedifference skrev:Jag anser att du uppfyllt kraven mer än väl. Det kanske skulle se prydligare ut om du inte blandade allmänt med personligt, utan att de fick separata avdelningar typ inledning, allmänt, personligt, sammanfatting. Jag säger detta för att stycke tre är personligt mitt i det allmänna.
Sen tycker jag du upprepar dig för mycket. Titta på hur du avslutar de sista tre styckena. Rent allmänt fann jag att dessa blev enformiga av repetition.
Jag förstår! Jag tycker dessutom att inledningen blev för alldeles för lång, samt att budskapet och vad jag vill få fram inte är så tydligt. Jag skrev en helt ny och passade på att ditchade incel-rörelsen. Vad tycker du om den nya? Den följer ditt upplägg lite mer (inledning, fakta, andras åsikter, mina åsikter, lösning, uppmaning)
När sällskap blir en bristvara
I den moderna världen är ensamhet något som berör många. Oavsett ålder, kön eller bakgrund finns en allmän längtan efter samhörighet och gemenskap. Men paradoxalt nog verkar detta behov vara mer akut i dagens samhälle än någonsin tidigare. Från ensamhetens förföriska lockelse till dess förödande konsekvenser, är ensamheten både en välbekant följeslagare och en plågsam fiende för många.
Att vara själv och att vara ensam är två olika saker. En person som förklarar detta väl är Lena Dahlberg, docent i socialt arbete och forskare vid Aging Research Center vid Karolinska Institutet, i Annika Lunds artikel "Ensamhet – ett hot mot vår hälsa" (Medicinsk Vetenskap, 2015). Hon betonar hur att vara själv handlar om fysisk närvaro, medan att vara ensam är ett känslomässigt tillstånd. Man kan vara själv utan att känna sig ensam och vice versa. Att vara ensam innebär inte nödvändigtvis att man är utan sällskap, det handlar om att känna sig isolerad, osynlig eller missförstådd, även i folkmassan.
Forskning visar att ensamhet kan vara lika skadlig för hälsan som rökning, en insikt som väcker oro för dess potentiella faror. Peter Strangs erfarenheter från palliativ vård, som beskrivs i samma artikel, ger inblick i hur ensamhet och fysisk smärta kan sammanvävas till en känslomässig börda för den som lider. Den sociala komponenten i smärtupplevelsen understryker vikten av gemenskap som en botande kraft, vilket får oss att reflektera över hur samhället kan organiseras för att motverka ensamhetens negativa effekter.
Nina, en ung kvinna i storstadens virrvarr, illustrerar i Cecilia Gustavssons reportage, ”Världens ensammaste folk” (Aftonbladet, 2016), hur det moderna livet kan präglas av en paradox mellan social anslutning och isolering. Trots sina ansträngningar att integrera sig i sitt nya sammanhang möter hon hinder i form av upptagna människor och ”fulla” sociala cirklar. Hennes berättelse belyser det svåraste i att bryta in i existerande gemenskaper och den osynliga börda som vilar på den ofrivilligt ensamma.
En liknande upptäckt gjorde jag själv häromdagen. Jag skrollade genom mitt Instagram-flöde och såg bilder från vänners festligheter och äventyr. Trots att jag var omgiven av mina egna vänner, kände jag mig plötsligt ensam. Det var som om varje glittrande bild och leende ansikte på skärmen påminde mig om att jag inte var där, att jag var bortkopplad från den upplevda gemenskapen. Jag försökte intala mig själv att det bara var en vanlig kväll hemma, men känslan av att vara utanför smög sig på mig. Pang. Till slut lade jag ifrån mig telefonen och försökte fokusera på de vänner jag faktiskt hade runt mig, men känslan av ensamhet lämnade mig inte riktigt förrän jag somnade den kvällen.
Sverige, landet där ensamhetens skugga tycks falla över en betydande del av befolkningen, står inför en utmaning. Från småländska byar till Stockholms glittrande gator, sträcker sig en längtan efter samhörighet och gemenskap. Att erkänna och adressera ensamhetens konsekvenser blir därför en nödvändig uppgift för samhället som helhet.
Att vara ensam kan vara en nödvändig stund för reflektion eller en plågsam brist på samhörighet. Oavsett dess natur är ensamheten en realitet som påverkar oss alla på olika sätt. Genom att förstå dess komplexitet och konsekvenser kan vi arbeta mot ett samhälle där ingen behöver känna sig ensam i mängden. Låt oss sträva efter att skapa en miljö där gemenskap och samhörighet blomstrar, där varje individ känner sig sedd, hörd och omfamnad. För i slutändan är det våra gemensamma band som ger oss styrka och glädje i livets alla nyanser.
thedifference skrev:Jag anser att du uppfyllt kraven mer än väl. Det kanske skulle se prydligare ut om du inte blandade allmänt med personligt, utan att de fick separata avdelningar typ inledning, allmänt, personligt, sammanfatting. Jag säger detta för att stycke tre är personligt mitt i det allmänna.
Sen tycker jag du upprepar dig för mycket. Titta på hur du avslutar de sista tre styckena. Rent allmänt fann jag att dessa blev enformiga av repetition.
Tusen tack för feedbacken btw, uppskattas enormt
.gif?width=80&crop=0,0,80,80)
Härskaren skrev:thedifference skrev:Jag anser att du uppfyllt kraven mer än väl. Det kanske skulle se prydligare ut om du inte blandade allmänt med personligt, utan att de fick separata avdelningar typ inledning, allmänt, personligt, sammanfatting. Jag säger detta för att stycke tre är personligt mitt i det allmänna.
Sen tycker jag du upprepar dig för mycket. Titta på hur du avslutar de sista tre styckena. Rent allmänt fann jag att dessa blev enformiga av repetition.
Jag förstår! Jag tycker dessutom att inledningen blev för alldeles för lång, samt att budskapet och vad jag vill få fram inte är så tydligt. Jag skrev en helt ny och passade på att ditchade incel-rörelsen. Vad tycker du om den nya? Den följer ditt upplägg lite mer (inledning, fakta, andras åsikter, mina åsikter, lösning, uppmaning)
När sällskap blir en bristvara
I den moderna världen är ensamhet något som berör många. Oavsett ålder, kön eller bakgrund finns en allmän längtan efter samhörighet och gemenskap. Men paradoxalt nog verkar detta behov vara mer akut i dagens samhälle än någonsin tidigare. Från ensamhetens förföriska lockelse till dess förödande konsekvenser, är ensamheten både en välbekant följeslagare och en plågsam fiende för många.
Att vara själv och att vara ensam är två olika saker. En person som förklarar detta väl är Lena Dahlberg, docent i socialt arbete och forskare vid Aging Research Center vid Karolinska Institutet, i Annika Lunds artikel "Ensamhet – ett hot mot vår hälsa" (Medicinsk Vetenskap, 2015). Hon betonar hur att vara själv handlar om fysisk närvaro, medan att vara ensam är ett känslomässigt tillstånd. Man kan vara själv utan att känna sig ensam och vice versa. Att vara ensam innebär inte nödvändigtvis att man är utan sällskap, det handlar om att känna sig isolerad, osynlig eller missförstådd, även i folkmassan.
Forskning visar att ensamhet kan vara lika skadlig för hälsan som rökning, en insikt som väcker oro för dess potentiella faror. Peter Strangs erfarenheter från palliativ vård, som beskrivs i samma artikel, ger inblick i hur ensamhet och fysisk smärta kan sammanvävas till en känslomässig börda för den som lider. Den sociala komponenten i smärtupplevelsen understryker vikten av gemenskap som en botande kraft, vilket får oss att reflektera över hur samhället kan organiseras för att motverka ensamhetens negativa effekter.
Nina, en ung kvinna i storstadens virrvarr, illustrerar i Cecilia Gustavssons reportage, ”Världens ensammaste folk” (Aftonbladet, 2016), hur det moderna livet kan präglas av en paradox mellan social anslutning och isolering. Trots sina ansträngningar att integrera sig i sitt nya sammanhang möter hon hinder i form av upptagna människor och ”fulla” sociala cirklar. Hennes berättelse belyser det svåraste i att bryta in i existerande gemenskaper och den osynliga börda som vilar på den ofrivilligt ensamma.
En liknande upptäckt gjorde jag själv häromdagen. Jag skrollade genom mitt Instagram-flöde och såg bilder från vänners festligheter och äventyr. Trots att jag var omgiven av mina egna vänner, kände jag mig plötsligt ensam. Det var som om varje glittrande bild och leende ansikte på skärmen påminde mig om att jag inte var där, att jag var bortkopplad från den upplevda gemenskapen. Jag försökte intala mig själv att det bara var en vanlig kväll hemma, men känslan av att vara utanför smög sig på mig. Pang. Till slut lade jag ifrån mig telefonen och försökte fokusera på de vänner jag faktiskt hade runt mig, men känslan av ensamhet lämnade mig inte riktigt förrän jag somnade den kvällen.
Sverige, landet där ensamhetens skugga tycks falla över en betydande del av befolkningen, står inför en utmaning. Från småländska byar till Stockholms glittrande gator, sträcker sig en längtan efter samhörighet och gemenskap. Att erkänna och adressera ensamhetens konsekvenser blir därför en nödvändig uppgift för samhället som helhet.
Att vara ensam kan vara en nödvändig stund för reflektion eller en plågsam brist på samhörighet. Oavsett dess natur är ensamheten en realitet som påverkar oss alla på olika sätt. Genom att förstå dess komplexitet och konsekvenser kan vi arbeta mot ett samhälle där ingen behöver känna sig ensam i mängden. Låt oss sträva efter att skapa en miljö där gemenskap och samhörighet blomstrar, där varje individ känner sig sedd, hörd och omfamnad. För i slutändan är det våra gemensamma band som ger oss styrka och glädje i livets alla nyanser.
Jag tycker att texten är väldigt interessant! Inledningen är stark, och slutet är starkare. Den följer alla instruktioner osv. Dock, så tycker jag att det finns en del av texten som är lite svagare, och det är i mitten. Det hade hjälpt texten stort att kanske förflytta omkring styckena och skriva om de så att man inte läser tre studiesammanfattningar efter varandra. Ett annat grepp som skulle kunna passa bättre (enligt mig) är att skriva en studiesammanfattning, skriva om hur det påverkar landet, eller dig, alltså hur det påverkar personer, och sen en till studiesammanfattning, osv. Att alternera gör att man slipper sådana delar av texten som inte är lika roliga att läsa för läsaren och kan uppfattas som långradiga eller till och med tråkiga.
Men det är en väldigt bra text. Kul läsning! Jag älskar dina personliga händelser, och ditt språk är väldigt bra.
Härskaren skrev:thedifference skrev:Jag anser att du uppfyllt kraven mer än väl. Det kanske skulle se prydligare ut om du inte blandade allmänt med personligt, utan att de fick separata avdelningar typ inledning, allmänt, personligt, sammanfatting. Jag säger detta för att stycke tre är personligt mitt i det allmänna.
Sen tycker jag du upprepar dig för mycket. Titta på hur du avslutar de sista tre styckena. Rent allmänt fann jag att dessa blev enformiga av repetition.
Tusen tack för feedbacken btw, uppskattas enormt
Nu vet jag inte om du fortfarande behövde feedback, men det får vara.
