Feedback på kapitel ett av min bok?
Hej! Jag skulle gärna vilja ha någon som läser igenom kapitel ett av min bok och ger mig lite åsikter på det. Detta är min första bok och har inte gått igenom eller redigerat något alls än, så det kan vara några slarvfel och isåfall behöver ni inte kommentera på det då det kommer fixas ändå <3
--
Kapitel 1
Det är en helt vanlig tisdag när jag klev av bussen denhär morgonen, förutom att det är första dagen i tvåan idag. Eller rättare sagt, min första riktiga dag av tvåan. Igår samlades vi på skolan, och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag verkligen inte poängen med att vi skulle komma på skolan igår över huvud taget.
Det har varit en extra seg morgon och den började med att jag vaknade upp 05:30 utan att kunna somna om. Typiskt. Det enda positiva med att jag vaknade så tidigt imorse var att jag hade gott om tid att göra mig iordning för skolan.
Runt 10 andra elever kliver av bussen vid samma stopp som mig, och jag joggar över vägen innan någon hinner köra på mig med deras bil.
Jag behöver bara gå några hundra meter innan jag har kommit fram till huvudingången till mitt gymnasium, Det är inte en jättestor skola, men stor nog.
Eftersom att mitt skåp är nästan längst in i F korridoren så är det rätt tomt på folk. Inte många har skåp här, vilket är precis varför jag valde mitt skåp- så jag skulle slippa alla idioter i skolan. Dom enda som har skåp här förutom jag är bygg, och några från estet.
Jag har alltid hatat folkmassor, och att gå genom skolan helt ensam är rena helvetet för mig, det är alltid enklare om jag är med vänner. Jag drar mig ur mina tankar och slår in koden på mitt hänglås, innan jag öppnar skåpet.
Jag kollar in i det väldigt tomma utrymmet, det enda som är där är min skoldator och lite papper. Jag plockar upp papperna och ger dom en snabb blick innan jag viker ihop dom och slänger dom i en soptunna i närheten.
Medans jag tar av min skinnjacka så hör jag hur en grupp med killar kommer mot mina skåp, och hela min kropp fryser till lite mer ju närmare dom kommer. Jag stänger mina ögon och tar ett djupt andetag innan jag öppnar dom igen.
Killarna kommer närmare och jag kollar över min axel och ser att det är bygg tvåorna, och jag kommer plötsligt ihåg att jag ska ha nästan alla mina lektioner med dom. Jag suckar tyst för mig själv, innan jag hänger upp min skinnjacka och placerar min väska i skåpet.
En av bygg-killarna vänder hans blick mot mig och ger mig ett leende som orsakar hans smilgropar att synas tydligt i hans kinder. Hans hår är en naturlig röd färg och hans ögon är gröna med små bruna fläckar i dom.
Jag ler tillbaka för att undvika att verka otrevlig, innan jag vänder mig tillbaka mot mitt skåp. Jag tar ut min skoldator och min burk med ångestdämpande och stoppar ner det senare i lårfickan på mina cargo byxor, innan jag stänger mitt skåp och börjar röra mig mot K korridoren där min första lektion är om 10 minuter.
➽──────────────❥
Jag kommer lite tidigt till lektionen, och jag suckar av lättnad, jag föredrar att vara tidig över precis i tid. Våran engelskalärare, Mattias, sitter bakom katedern och håller på med hans dator medans han väntar på att alla elever ska komma.
Jag sneglar över dom elever som sitter i klassrummet och min blick landar på mina vänner, två av dom sitter tillsammans, men den tredje sitter med en tjej från bygg. Mina ögonbryn reser sig lite på min panna och jag kollar över på whiteboard tavlan och ser att någon har bestämt vem vi ska sitta med under alla våra lektioner som vi har tillsammans. Jag letar genast efter mitt namn medans jag ber till någon högre makt att jag inte kommer behöva sitta brevid en främling hela skolåret.
Mina böner blev inte besvarade. Jag sitter näst längst bak i klassrummet närmast dörren, och namnet ‘Alexander G.’ är skriver brevid ‘Alycia’. Jag visste redan innan att det fanns flera Alexander i bygg klassen, men jag har inte en blekaste aning om vem som är vem av dom. Jag suckar för vad som känns som den hundrade gången denna morgonen innan jag går ner till min bänk och sätter mig ner längst in närmast väggen.
Jag slapp åtminstonde sitta i mitten av klassrummet tänker jag, medans jag slänger upp min telefon på bänken brevid min skoldator. Jag hade lovat mig själv att inte ta någon ångestdämpande om det inte är absolut nödvändigt, men jag inser nu att det var ett meningslöst löfte.
Jag tar upp burken från sidofickan på mina byxor och häller ut ett litet ljusblått piller i min hand och sväljer det, en sur min på mitt ansikte medans den glider ner.
Jag stoppar diskret undan burken och precis då börjar elever komma in i klassrummet, och jag känner igen den rödhåriga killen som log mot mig vid våra skåp förut. Jag har på något vis aldrig märkt honom tidigare, vilket jag funderar över innan jag inser att han är påväg rakt mot min bänk.
Fuck. Jag vill inte vara fast med han som bänk-kamrat resten av tvåan. Han ger mig ett mjukt leende som åter igen får hans smilgropar att titta fram. Alexander har den sortens leende som får en tjej’s hjärta att smälta till en pöl på golvet.
“Tja” Säger han medans han sätter sig ner på min högra sida, och jag drar upp mitt knä närmare min bröstkorg för att täcka över min U-ringning lite, trots att han inte ens kollat.
Jag uppskattar han redan lite mer för att hans blick inte föll direkt till mina bröst, som så ofta är fallet med killar. “Hej” Jag ler tillbaka när jag säger det och lutar mig mot väggen tills jag är i en bekväm position.
Han är påväg att säga något mer, men han stänger hans mun när Mattias börjar prata om årets mål och allt annat skit som vi tydligen behöver veta. Dom flesta i klassen lyssnar inte på han, men ingen pratar över honom dock. Mattias är den sortens lärare som har en viss respekt av eleverna, mestadels för att han visar stor respekt mot alla eleverna själv. Så i gengäld respekterar dom allra flesta honom tillbaka. Han är en bra lärare och en snäll person, men han kan vara väldigt rörig och strikt ibland.
Efter 30 långa minuter av prat och genomgångar så är det äntligen dags att jobba självständigt lite. Mattias går runt klassrummet och delar ut ett häfte på 5 sidor med uppgifter som vi ska arbeta med under den timmen som är kvar av lektionen, innan han går tillbaka till katedern och sätter sig ner.
Jag tar fram penna och sudd och börjar kolla igenom dom uppgifterna som vi har fått, och ser att dom är relativt enkla. Jag har alltid varit bra på engelska, och just nu studerar vi brittisk engelska vilken är min favorit.
“Så… Du är- Alicia- Alycia? Hur uttalar man ditt namn?” Hör jag Alexander säga till mig med ett skratt, och jag höjer mitt huvud för att kolla på honom.
“Alycia. Det uttalas Alycia, precis som det stavas.” Jag kan inte hjälpa leendet som sprider sig över mitt ansikte medans jag besvarar hans fråga, och jag bestämmer mig för att det är bäst om jag försöker vara trevlig med denhär killen om vi ska sitta brevid varandra under alla lektioner vi har tillsammans resten av dethär skolåret.
“Så du är en av tre Alexander?” Han skrattar lågt för sig själv och nickar, ett genuint leende på hans läppar.
“Japp. Alexander Gibson, alla kallar mig Alex, dock.” Säger han medans han snurrar hans blyertspenna mellan hans tumme och pekfinger. Jag höjer mina ögonbryn lite och kollar förvirrat på honom när han berättar hans efternamn, och han kan nog se på mig att jag är förvirrad, för han skyndar sig att förklara.
“Mina föräldrar är från Scarborough, så därför har jag ett Brittiskt efternamn.” Jag nickar åt hans svar, och ler mot han. Det är rätt coolt att han är Britt, men det säger jag inte till honom.
“Så.. Om ditt modersmål är engelska, varför har du dethär ämnet med oss? Du kan väll redan allt?” Frågar jag honom, och han kollar över på mig med ett flin på hans ansikte.
“Yeah, well… Jag behövde poängen, så jag tänkte att det är bäst att inte säga något..” Säger Alex med ett oskyldigt ryck i axlarna och jag småskrattar åt hans uppenbara genväg genom skolan.
Resten av lektionen spenderas i tystnad, och varken jag eller Alex säger något mer till varandra. Mot slutet av lektionen dock så märker jag att hans blick landar på min vänstra underarm. Jag var dum nog att ha på mig ett linne idag då jag tänkte att det är bäst att inte dölja mina ärr under första dagen av tvåan, utan att istället visa att jag inte skäms över dom. Detta var uppenbarligen ett misstag dock.
Jag ser hur han lägger ihop ett och ett och kommer fram till två, så jag vänder på min arm för att dölja det. Precis när jag vänder armen så känner jag hans vänstra hand hålla i min handled med en mildhet som förvånar mig.
Jag ser nu att han har en tatuering på hans hand, en tatuering av en ros. Den sträcker sig över hela överdelen av hans hand och den slutar på hans handled. Han kollar inte på mig först, men när han vänder tillbaka min arm så mina ärr syns tydligt igen så drar han bort hans blick från hans papper och hans gröna ögon möter mina bruna.
Han säger inget, utan han kollar bara på mig medans han håller min handled innan han tillslut släpper. Hans varma hand lämnar min handled och jag känner hur det nästan bränns av kyla där han sekunder tidigare hade sin hand.
.gif?width=80&crop=0,0,80,80)
Hej!
Ta mina tips med en nypa salt, eftersom att jag inte vet någonting om hur lång din bok kommer bli eller vad den ska handla om.
Enligt mig så känns detta första kapitel ganska "bare-bones", alltså att det är lite för lite information om allting. Jag tror att det hade gynnat boken med lite mer beskrivande språk, och även någonting som krokar fast läsaren så att man verkligen vill läsa mer, vilket jag kände att den saknade. Detta skulle kunna vara en intressant detalj som man inte förstår varför den är viktig just nu, men kommer förstå det senare i boken, t.ex.
Sen vet jag inte hur lång din bok kommer bli, men om jag tolkar det rätt så handlar boken lite om romans (?). När man skriver romans, så vill man jättegärna skriva om självaste romansen direkt. Det har jag själv gjort mer än en gång. Men man måste hålla sig. Det är jättebra med ledtrådar eller saker som visar att det kanske kommer att ske något mellan dessa två, men det hjälper mycket om man väntar med självaste romansen tills läsaren har fått mer information om huvudkaraktären och världen omkring hen.
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Men det ser bra ut annars!
Det här kanske är ett "me problem", men jag har svårt att fokusera på innehållet när språkfelen är för många. Säkert att du inte vill ha den sortens feedback också?
Frånsett dessa så är min starkaste känsla om kapitlet att jag gillar hur Alycias namn berättas "naturligt" och att det inte blir något stycke där hon ungefär ger sitt eget signalement (Jag heter Alycia, är så här gammal och så här lång och har denna hårfärg etc).
thedifference skrev:
Det här kanske är ett "me problem", men jag har svårt att fokusera på innehållet när språkfelen är för många. Säkert att du inte vill ha den sortens feedback också?
Frånsett dessa så är min starkaste känsla om kapitlet att jag gillar hur Alycias namn berättas "naturligt" och att det inte blir något stycke där hon ungefär ger sitt eget signalement (Jag heter Alycia, är så här gammal och så här lång och har denna hårfärg etc).
Tack! Vad för språkfel tänker du på då? Syftar du på stavfel eller hur jag formulerar mig? Vill förbättra mig så exempel hade varit bra
Tack! Vad för språkfel tänker du på då? Syftar du på stavfel eller hur jag formulerar mig? För alla eventuella stavfel är bara slarvfel, och det ska t.ex stå joggar istället för jobbar
Vill förbättra mig så exempel hade varit bra
ingenviktig skrev:
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Hur kan jag förbättra min styckeindelning? (:
iAlma skrev:ingenviktig skrev:
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Hur kan jag förbättra min styckeindelning? (:
När jag läser böcker så brukar jag tycka att det blir väldigt hackigt med så stora stycken. Jag ska infoga en bild så kanske du kan förstå bättre.
Här är en text jag skrev för ett tag sen. (tänk inte på kvaliteten av texten) Du kan se där markeraren är, är vad jag brukar kalla ett "litet stycke". Man sätter in det för att texten ska kännas mer luftig och för att markera en lite större paus än en vanlig punkt. Lite längre ner ser du ett större stycke, då man vill separera texten i två för att markera någon sorts förändring i texten. Ett litet stycke är bara en knapptryckning på enter samtidigt som ett stort stycke är två knapptryckningar. Hoppas du förstår.
ingenviktig skrev:iAlma skrev:ingenviktig skrev:
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Hur kan jag förbättra min styckeindelning? (:
När jag läser böcker så brukar jag tycka att det blir väldigt hackigt med så stora stycken. Jag ska infoga en bild så kanske du kan förstå bättre.
Här är en text jag skrev för ett tag sen. (tänk inte på kvaliteten av texten) Du kan se där markeraren är, är vad jag brukar kalla ett "litet stycke". Man sätter in det för att texten ska kännas mer luftig och för att markera en lite större paus än en vanlig punkt. Lite längre ner ser du ett större stycke, då man vill separera texten i två för att markera någon sorts förändring i texten. Ett litet stycke är bara en knapptryckning på enter samtidigt som ett stort stycke är två knapptryckningar. Hoppas du förstår.
Jahaa då fattar jag. Ja jag skrev i google docs, och det blev fuckat i inlägget. Såg inte ut sådär när jag skrev det i docs
Tack!
iAlma skrev:ingenviktig skrev:iAlma skrev:ingenviktig skrev:
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Hur kan jag förbättra min styckeindelning? (:
När jag läser böcker så brukar jag tycka att det blir väldigt hackigt med så stora stycken. Jag ska infoga en bild så kanske du kan förstå bättre.
Här är en text jag skrev för ett tag sen. (tänk inte på kvaliteten av texten) Du kan se där markeraren är, är vad jag brukar kalla ett "litet stycke". Man sätter in det för att texten ska kännas mer luftig och för att markera en lite större paus än en vanlig punkt. Lite längre ner ser du ett större stycke, då man vill separera texten i två för att markera någon sorts förändring i texten. Ett litet stycke är bara en knapptryckning på enter samtidigt som ett stort stycke är två knapptryckningar. Hoppas du förstår.
Jahaa då fattar jag. Ja jag skrev i google docs, och det blev fuckat i inlägget. Såg inte ut sådär när jag skrev det i docs
Tack!
Ja det var nästan det jag tänkte
ingenviktig skrev:iAlma skrev:ingenviktig skrev:
Sen vet jag inte om du kommer fixa det sen, men styckeindelningen känns väldigt hackig enligt mig. Jag vet inte om det är pluggakuten som har ändrat det men normalt brukar man bara trycka enter en gång för mindre stycken, och sen när man vill göra ett större stycke så trycker man två gånger. Lite dåligt förklarat men hoppas du förstår.
Hur kan jag förbättra min styckeindelning? (:
När jag läser böcker så brukar jag tycka att det blir väldigt hackigt med så stora stycken. Jag ska infoga en bild så kanske du kan förstå bättre.
Här är en text jag skrev för ett tag sen. (tänk inte på kvaliteten av texten) Du kan se där markeraren är, är vad jag brukar kalla ett "litet stycke". Man sätter in det för att texten ska kännas mer luftig och för att markera en lite större paus än en vanlig punkt. Lite längre ner ser du ett större stycke, då man vill separera texten i två för att markera någon sorts förändring i texten. Ett litet stycke är bara en knapptryckning på enter samtidigt som ett stort stycke är två knapptryckningar. Hoppas du förstår.
Denna typ av styckesindelning kallas hybridstycke och är något som jag förstått rätt ej rekommenderas, se exempelvis https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=48017
Kan vara därför som det exempelvis i Word är default att endast ett Enter-tryck ändå ger ett litet glapp mellan styckena. Man ska helt enkelt inte behöva trycka två gånger för att göra korrekt styckesindelning.
En grammatisk grej som du skulle kunna kolla på är användandet av ”sin” jämfört med ”hans” (eller ”hennes”). Exempelvis heter det ”Han är påväg att säga något mer, men han stänger sin mun när Mattias börjar…”
iAlma skrev:
Tack! Vad för språkfel tänker du på då? Syftar du på stavfel eller hur jag formulerar mig? För alla eventuella stavfel är bara slarvfel, och det ska t.ex stå joggar istället för jobbar
Vill förbättra mig så exempel hade varit bra
Det är en helt vanlig tisdag när jag klev av bussen denhär morgonen
Kanske enda stället du gör detta felet på, men här blandar du tempus. Det är helt vanlig tisdag när du kliver av bussen.
Sen ska denhär inte skrivas ihop. Omvänt så ska t.ex. det vara bindestreck i F-korridoren. Lite svårt att beskriva allt detta med en allmän regel, men både felaktiva ihopskrivningar och felaktiva särskrivningar är ganska vanliga i texten.
Dom enda som har skåp här förutom jag är bygg, och några från estet.
Skriv Bygg och Estet med stor bokstav. Sen så skriver du dom precis överallt. Det är bättre än att skriva dem överallt (eftersom dom kan betyda både de och dem), men det blir kanske inte formellt nog för en bok. Medans och våran är andra exempel på informellt språk.
Nationaliteter i form av adjektiv (brittisk) och substantiv (britt) skrivs inte med stor bokstav på svenska. Apostrofer används inte för att bilda genitiv på svenska (du skrev tjej's; det ska vara tjejs). Tusentals svenska företag begår samma misstag... rätt sätt är att ta ordet/namnet och slänga s på slutet, utan apostrof. Undantaget är om ordet/namnet redan slutar på s. En cykel som tillhör Mattias är Mattias' cykel.
U-ringning -> urringning.
“Så… Du är- Alicia- Alycia? Hur uttalar man ditt namn?” Hör jag Alexander säga till mig med ett skratt, och jag höjer mitt huvud för att kolla på honom.
“Alycia. Det uttalas Alycia, precis som det stavas.” Jag kan inte hjälpa leendet som sprider sig över mitt ansikte
Här vet jag inte om vi kan tala om egentliga regler, men jag tycker om att låta citatet vara en del av meningen när det faktiskt är det. Prova alltså hör med liten bokstav i första stycket. Däremot det andra ska inte ändras, eftersom det är underförstått och utelämnat att det är Alycia som svarar.
Plus det Hondel nämnde. Det blir lite roligt t.ex. med
Runt 10 andra elever kliver av bussen vid samma stopp som mig, och jag joggar över vägen innan någon hinner köra på mig med deras bil.
Om du inte byter ut deras mot sin här, så betyder meningen egentligen att den där bilen tillhör de tio eleverna som klev av bussen. Väldigt tråkigt att så många lagt ihop till en bil och så åker alla buss ändå =) se denna sida om possessiva reflexiva pronomen. Det är inte alla dina misstag som kan leda till feltolkningar.
Några tankar på ren storynivå:
- Alycia, som verkar ha så många interna klagomål om skolan, kanske också skulle störa sig på att läsåret börjar med en lektion på 90 minuter.
- Om Alexander är britt kanske han också skulle prova att uttala hennes namn som Alysha/Alisha.
- Den absolut sista meningen är kraftfull. Den förmedlar så mycket av Alycias känslor. (ja, detta är beröm =)
Tack thedifference!
Några tankar på ren storynivå:
- Alycia, som verkar ha så många interna klagomål om skolan, kanske också skulle störa sig på att läsåret börjar med en lektion på 90 minuter.
- Om Alexander är britt kanske han också skulle prova att uttala hennes namn som Alysha/Alisha.
- Den absolut sista meningen är kraftfull. Den förmedlar så mycket av Alycias känslor. (ja, detta är beröm =)
Den första punken var en bra idé, den ska jag använda, tack! För den andra punkten så vill jag säga att Alexander är född och uppväxt i Sverige och talar flytande svenska, men jag ska fundera på det!
Och den sista punkten, tack!
Och tack för dom andra råden jag fick, jag ska se till att fixa det och kolla in dom länkarna som du skickade. Tack så mycket!
