Feedback på argumenterande text om familj och uppfostran

tummelisa skrev:

Hej! Vi har fått en uppgift att skriva en argumenterande text i form av ett debattinlägg där man ska ta ställning till vilken roll barnen ska ha i familjens beslutsfattande. Vi har även fått en text som vi ska referera till, vilket jag har gjort. Strukturen ska vara "inledning, argument 1, argument 2, motargument, argument 3, avslutning" och jag har försökt göra detta, men är osäker på om strukturen är tillräckligt tydlig och om mina åsikter och argument framgår. 

Jag skulle vilja ha tips om saker som kan göra texten tydligare, saker som kan tas bort eller läggas till för att stärka min ståndpunkt. Jag skulle dessutom vilja göra texten mer kort och koncis, utan att kompromissa på ethos, logos, pathos. Alla tips är välkommna!

 

"Kära engagerade läsare,

Många av er håller säkert med om att 2000-talet är en svår tid att vara ung i. Utan att veta vad 1900-talet bjöd på kan jag, en 16-årig tjej, intyga att jag och mina jämnåriga inte alltid har det enkelt. Barndomen har övergått från att innefatta oskyldiga lekar och lappade kläder till att domineras av sociala medier och bekräftelselikes. Följden av detta är att många unga inte vet vilka de är utan sitt instagramflöde, vilket medför en bräcklig självbild och en hackande osäkerhet. Samtidigt minskar föräldrarnas auktoritet och barnen är mer uppnosiga än tidigare. I Cecilia Christner Riads artikel ”Tonåringar redan som barn” (Forskning och framsteg, nr 8, 2009) uttalar sig ungdomsforskaren Mats Trondman om hur ungdomsåren ser ut idag. Han säger att ungdomstiden är både längre och mer komplex än tidigare, i en tid då föräldrarna är alltmer integrerade i sina barns liv. Jag menar att det ger föräldrarna både ett gyllene tillfälle och en skyldighet; uppmuntra era barn att stå på egna ben och bygga sin egen identitet, utan att låta dem glömma vem som bestämmer.

Ni känner säkert igen att det kan bli ett himla ståhej om nioåringen ska ha på sig överdragsbyxor för att man minsann är tillräckligt stor för att bara ha stövlar. Kanske har det hänt att tonåringen gått i taket när denne inte fått vara ute sent för att ”jag är faktiskt inte fem längre, mamma.” Som ung vill man bli respekterad och sedd som en jämlike - barnen vill bli behandlade som tonåringar, tonåringarna vill bli bemötta som förnuftiga vuxna. Trondman rationaliserar detta när han förklarar att vi har ett samhälle där barn och unga har väldigt mycket kunskap. I situationer där det lämpar sig att ge barnen mer frihet man med fördel tillåta det, menar jag. Genom att uppmuntra unga till att fatta egna beslut, och således stå för konsekvenserna av dessa, lär de sig att väga för- mot nackdelar, inlåter ett nödvändigt konsekvenstänk och inducerar rationella resonemang, vilket ger dem goda utsikter för livet utanför hemmet.

Utöver detta upplever barnen även att de blir behandlade som de önskar, vilket kan resultera i gladare miner på hemmaplan. Genom att tillämpa learning by doing får de även större överseende för när de själva och andra gör fel – vilket stärker självbilden och främjar empati. Ibland kanske de till och med inser att mamma och pappa vet bäst. De blir också mer ödmjuka samt visar mer respekt gentemot andra, vilket inte bara ökar deras chanser att lyckas utan gör dem också till mer omtyckta människor.

Jag förstår att många av er höjer på ögonbrynen och är skeptiska. Kommer inte en ökad frihet skapa sprickor mellan barnen och föräldrarna och bidra till trotsighet och naivitet? Min bestämda uppfattning är nej. I ”Tonåringar redan som barn” belyser Trondman flertalet gånger att relationen mellan föräldrar och barn är alltmer sammansvetsad. Nyckelordet ni söker är respekt. I brist på detta kan konsekvenserna absolut vara negativa, men i relationer med ömsesidigt förtroende är fördelarna många. Om ni som föräldrar upplever en osäkerhet kring vad som blir bäst för era barn – prata med dem. Ingen kan ge er ett bättre svar än de.

För att återgå till inledningen om den hektiska ungdomsvärlden vill jag återigen betona vikten av att få känna sig älskad för den man är. Hur man än vrider och vänder på det kommer internet och sociala medier alltid bidra med ytlig positiv resonans och konkurrenskultur. Genom att på hemmaplan tillåtas vara en viktig del i familjen blir man mer än sitt instagramkonto. Likesen blir mindre viktiga för man vet att man är älskad ändå. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är.

Jag skriver till er som en 16-åring med erfarenhet av ohälsa. Utan att lägga orden i munnen på mina jämngamla vågar jag ändå säga att det vi önskar är visad uppskattning och pålitlighet. Genom att ge oss mer frihet förbereder ni oss inför framtiden och gör oss gladare och ödmjukare. Kanske det viktigaste av allt, vi ser vårt egenvärde. Visa era barn att ni älskar dem och ge dem utrymme att prova sina vingar."

Hej! Först bra jobb med att få ihop en argumenterande text :), men den är lite väl lång jag och lite otydlig.

I första stycket:

• Väl långt
• Denna meningen upplevs komma från ingenstans och utan grund/argument: "Samtidigt minskar föräldrarnas auktoritet och barnen är mer uppnosiga än tidigare. "
• Känns som du redan för fram ditt första argument med citering till artikel och uppmaningen.

Är det en idé att inleda första stycket bara med (kortat ner och försökt göra mer kärnfullt):

"Ungdomsåren har förmodligen aldrig varit lätta, men lättare har de nog inte blivit med sociala mediers intåg under 2000-talet.  Som 16-årig tjej kan jag intyga att jag och mina jämnåriga inte alltid har det enkelt. Barndomen har övergått från att innefatta oskyldiga lekar till att domineras av sociala medier och bekräftelselikes. Följden av detta är att många unga inte vet vilka de är utan sitt instagramflöde, vilket medför en bräcklig självbild och en hackande osäkerhet."

-> och sen ta delar ur citeringen till argumentet i nästa stycke - för det är där du för fram ditt första argument va?