Får man betyg på optikerprogrammet?
Hej, får man betyg på optikerprogrammet på samma sätt som i gymnaiset? Alltså typ A-F eller är det bara icke godkänt eller godkänt.
Det kan bero på kurs. Kolla på hemsidan för det lärosätet du funderar över.
Exempelvis denna kurs som ges på ett optikerprogram har stegen Underkänd, Godkänd och Väl Godkänd https://utbildning.ki.se/course-syllabus/1OP065/27424
men kan nog skolka från lärosäte till lärosäte, och kanske till och med från kurs till kurs
Betyg på universitetet är egentligen en formalitet, eftersom du inte använder dem för att söka in till något annat (till skillnad från betyg på gymnasiet) är de i praktiken betydelselösa. Möjligtvis kan de spela roll om du söker en forskarutbildning i betydelsen att högre betyg visar på bättre kunskap, men i praktiken är det godkänt/ej godkänt som gäller.
Såvitt jag vet finns det dock program där det är väldigt viktigt vilka betyg man får. Vet att det är galen betygshets bland dem som läser till jurist eftersom det är typ omöjligt att få jobb utan toppbetyg.
Det går ju inte riktigt att beräkna ett meritvärde på samma sätt som på gymnasiet. Dels är det, som Hondel påpekar, ofta olika betygsystem mellan skolor och även mellan olika kurser på samma skola. Hur viktar du en kurs som på en skola ges G/U, en annan VG/G/U och på en annan A-F?
Nåt som däremot spelar en viss betydelse är på vilket universitet man har studerat. Om du säger att du har studerat vid Harvard trumfar det alla dagar i veckan alla svenska universitet i "status" även om du skulle ha gått ut med usla betyg därifrån. Det skiljer även en del mellan svenska universitet, t.ex. är skolor som Handels prestigefyllda inom vissa yrkesgrupper. Sen har jag märkt i arbetslivet att det är ganska vanligt att man favoriserar lärosäten där man själv har studerat.
Teraeagle skrev:Betyg på universitetet är egentligen en formalitet, eftersom du inte använder dem för att söka in till något annat (till skillnad från betyg på gymnasiet) är de i praktiken betydelselösa. Möjligtvis kan de spela roll om du söker en forskarutbildning i betydelsen att högre betyg visar på bättre kunskap, men i praktiken är det godkänt/ej godkänt som gäller.
Denna åsikt blir jag alltid förvånad över att så många har när den uppenbarligen inte stämmer. På F här på Chalmers är det enda alla pratar om (programansvarig, examinatorer, studievägledare osv) att det inte spelar någon roll alls vilket betyg man får. Att det verkligen inte är någon som bryr sig om det. Men så kommer det fram lite senare att jovisst finns det en betygsgräns för exempelvis utlandsstudier, populära masters eller forskarutbildningar. Självklart är det bättre att klara utbildningen än inte, och man borde inte gå in i väggen för att få bra betyg, men jag tycker studenter förtjänar att få hur det faktiskt är i verkligheten än dessa barnsäkrade påståenden.
(Detta är självklart inget påhopp @Teraeagle. Jag kan mycket väl ha fel och det kan mycket väl vara annorlunda där du råkat studera eller för själva kemindustrin. )
Det handlar väl lite om man läser en utbildning som ska leda till ett yrke eller om man kanske ska plugga vidare.
När man ska anställa en lärare, optiker, tandläkare eller så, så räknar man med att alla som klarat av programmet med godkända betyg och når en examen, ska kunna arbeta som det. En arbetsgivare kollar inte alls på betygen när man ska bli anställd, utan snarare på personliga egenskaper.
Om du på andra sätt ska studera vidare, doktorera eller disputera, så kan det ju vara på annat sätt.
Teraeagle skrev:Det går ju inte riktigt att beräkna ett meritvärde på samma sätt som på gymnasiet. Dels är det, som Hondel påpekar, ofta olika betygsystem mellan skolor och även mellan olika kurser på samma skola. Hur viktar du en kurs som på en skola ges G/U, en annan VG/G/U och på en annan A-F?
Det spelar ingen roll för mig
Det är en minoritet av studenter som hamnar på en forskarutbildning eller gör utlandsstudier, när man säger ”betyg spelar ingen roll” gäller det merparten av studenter. Sen finns det så otroligt många skolor, program, arbetsgivare och människor så självklart kan man hitta fall där betyg har betydelse. Just som du skriver @MrP så är dock den främsta hetsen bland studenterna själva, man tror att betyg och studieval är livsavgörande för karriären.
Sen har jag svårt att tro att det skulle finnas någon sorts ”betygsspärr” för t.ex. forskarutbildning. Halva jobbet när man rekryterar doktorander är t.ex. att validera utbildningen hos utländska sökande, som dels har läst en utbildning som inte nödvändigtvis uppfyller svensk/europeisk ”schablon” och som definitivt inte följer modellen för svensk betygssättning.
Precis som Jonto skriver är det personliga egenskaper som är det allra viktigaste. Inte minst ens personlig driv, förmåga att marknadsföra sig själv och knyta kontakter. Till många tjänster (även forskartjönster) har man de facto redan anställt sin favoritkandidat men är tvingad att lägga ut annons där man ger sken av någon sorts meritokratisk process. Arbetslivet är tyvärr inte så ädelt som det kanske borde vara, något man inser när man själv har jobbat några år efter examen…
Nja, vissa yrken och företag kollar ju betygen, således tycker jag det är fel att säga att de inte alls spelar roll. Varför ta en sån extrem ställning?
Nu vet jag att det inte handlade om detta men det är ju ett uppenbart problem på gymnasiet också. Jag vet inte hur många jag känner som valt natur i tron om att bli läkare utan att faktiskt förstå att det kräver A/B i alla ämnen.
Jag kanske har missuppfattat syftet med universitetet. Jag tycker de borde uppmuntra sina studenter till att försöka nå så högt som möjligt och bli den allra bästa de kan inom det området de valt. Detta är tydligen inte deras jobb utan deras jobb är att ge människor en utbildning. Ur ett idrottsperspektiv är att säga ”betyg spelar ingen roll för majoriteten av er för majoriteten av er kommer inte forska, läsa utomlands eller bli jobba på McKinsey” är som att säga till fotbollslag ”att träna och skjuta alla de där bollarna kommer inte spela någon roll för er personligen för majoriteten av er kommer aldrig bli proffs ändå.”
Tillägg: 19 dec 2024 18:36
Mer korrekt är att kanske att säga ”alla mål och alla assist ni lyckas göra spelar ingen som helst roll” eftersom betygen är ett resultat och inte en prestation (även om de kan stämma bra överens).
Teraeagle skrev:Nåt som däremot spelar en viss betydelse är på vilket universitet man har studerat. Om du säger att du har studerat vid Harvard trumfar det alla dagar i veckan alla svenska universitet i "status" även om du skulle ha gått ut med usla betyg därifrån. Det skiljer även en del mellan svenska universitet, t.ex. är skolor som Handels prestigefyllda inom vissa yrkesgrupper. Sen har jag märkt i arbetslivet att det är ganska vanligt att man favoriserar lärosäten där man själv har studerat.
Visst, kanske att om allt annat är likvärdigt skulle Harvard värderas högre än ett svenskt universitet. Men är det sådan skillnad i betyg är det nog skillnad även i andra aspekter (typ att man sommarjobbat eller gjort praktiker på olika ställen) och vad man har för faktiska kunskaper (som kommer testas på en arbetsintervju)
Hondel skrev:Teraeagle skrev:Nåt som däremot spelar en viss betydelse är på vilket universitet man har studerat. Om du säger att du har studerat vid Harvard trumfar det alla dagar i veckan alla svenska universitet i "status" även om du skulle ha gått ut med usla betyg därifrån. Det skiljer även en del mellan svenska universitet, t.ex. är skolor som Handels prestigefyllda inom vissa yrkesgrupper. Sen har jag märkt i arbetslivet att det är ganska vanligt att man favoriserar lärosäten där man själv har studerat.
Visst, kanske att om allt annat är likvärdigt skulle Harvard värderas högre än ett svenskt universitet. Men är det sådan skillnad i betyg är det nog skillnad även i andra aspekter (typ att man sommarjobbat eller gjort praktiker på olika ställen) och vad man har för faktiska kunskaper (som kommer testas på en arbetsintervju)
Precis, det är så klart ett orimligt exempel eftersom ens betyg troligen korrelerar med andra egenskaper.
MrPotatohead skrev:Jag kanske har missuppfattat syftet med universitetet. Jag tycker de borde uppmuntra sina studenter till att försöka nå så högt som möjligt och bli den allra bästa de kan inom det området de valt. Detta är tydligen inte deras jobb utan deras jobb är att ge människor en utbildning. Ur ett idrottsperspektiv är att säga ”betyg spelar ingen roll för majoriteten av er för majoriteten av er kommer inte forska, läsa utomlands eller bli jobba på McKinsey” är som att säga till fotbollslag ”att träna och skjuta alla de där bollarna kommer inte spela någon roll för er personligen för majoriteten av er kommer aldrig bli proffs ändå.”
Ja, universitetet fungerar inte så.
Universiteten finansieras av staten och staten bryr sig om arbetslöshet och skatteintäkter, inte studiecirklar. Regeringen (nu och då) premierar genomströmning före kunskapsnivå alla dagar i veckan. T.ex. bygger man ut med fler platser vilket sänker kraven för att komma in på universitetet samtidigt som de betalar ut ersättning utifrån hur många som klarar av utbildningen. Universiteten har alla incitament att göra utbildningen så enkel som möjligt. Vill du som lärare höja kraven på utbildningen så att studenterna lär sig mer kommer du få på fingrarna av ledningen, vilket har lyfts fram utmärkt av t.ex. Dick Harrison: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/man-piskas-att-godkanna-studenter
Sen ska man ärligt säga att många forskare är helt obrydda i undervisning, det är en ”institutionstjänstgöring” de är tvingade att hålla på med för att kunna bedriva den forskning de egentligen är intresserade av. Sen finns såklart också många forskare som är bra lärare och som drivs av att lära ut till andra, men det är långt ifrån alla som tänker på det sättet.
Det är ännu ”smutsigare” i universitetsvärlden när det kommer till forskning, där det ofta inte handlar om att leda utvecklingen framåt utan om att publicera först och mest, vilket också premieras genom att du då har lättare att få finansiering till kommande forskning.
Diskussionen spårar lite men Cicci15 frågar antagligen mot bakgrund av att läkare (iaf på KI) kör på E/F. Det står här
https://utbildning.ki.se/programme-syllabus/1OP19
att de använder underkänd, godkänd och väl godkänd.
@Teraeagle: Ja, nu nämnde jag folk som representerar skolan som har den åsikten, och anledningen till att de yttrar den är den du skrev ovan. Men det säger ingenting om varför någon annan borde ha den åsikten. Som du skrev också korrelerar troligen höga betyg med andra bra egenskaper. Det är därför enligt mig det alltid är en fördel att oavsett var du är göra det så bra som möjligt och försöka få så bra resultatet som möjligt. Även om det inte råkar resultera i just bra betyg har det garanterat lett till förbättringar av andra förmågor.
Åsikten att betyg inte spelar roll propageras delvis av de som själva har kassa betyg och cope:ar hårt. Samma som att vissa vill sprida skräck till yngre årskurser om att en viss kurs är svår bara för att de tyckte det, cringe. Som ny på universitetet kan en sån bild göra en ganska slapp och det är inte bra.
Jag antyder inte att jag har bra betyg, de är halvkassa, men jag sprider inte den åsikten för det. In fact så har det i min erfarenhet visst betydelse, i alla fall för första jobbet. Även andra, om den har en svag koppling till det första. Det handlar om att den rekryterande chefen behöver underlag att gå på, och det är också ett enkelt filter som större företag med högt söktryck kan utnyttja. Efter det spelar det dock mycket riktigt ingen som helst roll, då är det kontakter och tidigare prestationer.
För att anknyta till min första punkt så har jag mer och mer fått intrycket att vi svenskar ligger efter generellt i vår utbildning, i alla ämnen. Vi hinner med så lite. Jag pratar inte om PISA eller läskunnighet eller liknande utan takten igenom hela vår utbildningspipeline är långsam. Jag jämför tex med Tyskland, USA, Italien, Frankrike självklart, Schweiz, alla. Utbytesstudenter kommer och tycker det är enkelt, mina vänner som får chock när de åker (inte alla men de med högre prestige än KTH), utbildningsansvariga dras mellan att göra masterprogram enkla för oss eller värda att gå för utländska, grejer företag listar som "minimum"kunskaper för ingångsjobb, sjuka grejer. Hela Sverige behöver piskrapp
MrPotatohead skrev:@Teraeagle: Ja, nu nämnde jag folk som representerar skolan som har den åsikten, och anledningen till att de yttrar den är den du skrev ovan. Men det säger ingenting om varför någon annan borde ha den åsikten. Som du skrev också korrelerar troligen höga betyg med andra bra egenskaper. Det är därför enligt mig det alltid är en fördel att oavsett var du är göra det så bra som möjligt och försöka få så bra resultatet som möjligt. Även om det inte råkar resultera i just bra betyg har det garanterat lett till förbättringar av andra förmågor.
Jag tror också att det är bra att få så höga betyg som möjligt
Som ny på universitetet kan en sån bild göra en ganska slapp och det är inte bra.
Precis så. Det sämsta man kan bli är bekväm på universitetet. Där om någonstans tycker jag man borde utnyttja alla möjligheterna man får till att bli en så bra version av sig själv som möjligt, vad det nu innebär egentligen.
Alltså... jag vet inte. Tycker det är en så otroligt skön omställning att det spelar exakt 0 roll vilka betyg jag får så länge jag får godkänt. Betygshetsen på gymnasiet är verkligen inte hälsosam så det är skönt (och bekvämt) att inte ha samma press.
Jag tycker Qetsiyah:s inlägg nyanserar bilden på ett ganska bra sätt. Överlag vore det bra om vi kunde satsa på att öka kunskaperna i samhället istället för att fokusera så otroligt mycket på betyg.
Är det någon gång betyg spelar roll är det väl just till första jobbet, men det finns så många andra vägar dit. Sommarjobb, praktik, kontakter och inte minst examensarbete tycker jag är betydligt viktigare att satsa på än ens högskolebetyg.
naytte skrev:Alltså... jag vet inte. Tycker det är en så otroligt skön omställning att det spelar exakt 0 roll vilka betyg jag får så länge jag får godkänt. Betygshetsen på gymnasiet är verkligen inte hälsosam så det är skönt (och bekvämt) att inte ha samma press.
Håller med
naytte skrev:Alltså... jag vet inte. Tycker det är en så otroligt skön omställning att det spelar exakt 0 roll vilka betyg jag får så länge jag får godkänt. Betygshetsen på gymnasiet är verkligen inte hälsosam så det är skönt (och bekvämt) att inte ha samma press.
Ja, att ”pressa sig” går ju att göra på en miljon sätt samtidigt som man kan fundera på om man som person är i en fas där det ens finns möjlighet att medvetet göra det svårare när livet på egen hand kan krångla till det rejält med alla möjliga oförutsägbara händelser.
Alltså... jag vet inte. Tycker det är en så otroligt skön omställning att det spelar exakt 0 roll vilka betyg jag får så länge jag får godkänt. Betygshetsen på gymnasiet är verkligen inte hälsosam så det är skönt (och bekvämt) att inte ha samma press.
Ja, jag förstår det. Men jag tänker såhär: inget du gör i livet kommer spela ingen roll. Alla val och all energi du placerar i dina korgar kommer avkasta, så nevermind betygen, det handlar om en HETSIG LIVSSTIL (orkade inte skriva mer).
Japan och Sydkorea (mindre utsträckning Kina) har ju ohälsosamma nivåer av hets vilket visar sig i form av självmordsincidens och lågt barnafödande, men vi i Sverige är långt från det haha.
"hårda tider skapar hårda män, hårda män skapar bra tider, bra tider skapar svaga män, svaga män skapar dåliga tider" låter otroligt boomer men om man byter "män" till "människor" kan det make:a ganska mycket sense. Mina föräldrar är hårda människor, så jag är på min vakt...
naytte skrev:Såvitt jag vet finns det dock program där det är väldigt viktigt vilka betyg man får. Vet att det är galen betygshets bland dem som läser till jurist eftersom det är typ omöjligt att få jobb utan toppbetyg.
Omöjligt kanske med toppbyråerna, men även med icke toppbetyg kan du få ett jobb där du konstant jobbar 60+ timmar i veckan för en helt vanlig lön :)
Huruvida höga betyg är viktigt beror nog också mycket på bransch, och om man har något annat sätt att visa upp sina kunskaper. I bristyrken lär pressen på höga betyg vara lägre än i yrken med fler sökande än jobb.
Den betygshets som råder på gymnasiet råder inte på de allra flesta eftergymnasiala utbildningar, vilket är skönt särskilt för de som gått ut gymnasiet med ett förstadie till utbrändhet.
Som redan nämnt i tråden, det är ju dina kunskaper som faktiskt är det viktiga, särskilt i ett legitimationsyrke, som optiker. I en idealisk värld skulle bra kunskaper och bra betyg gå hand i hand, men tja, Leibniz var duktig på matematik men hade en märklig syn på världen.
När jag började på en universitetsutbildning fick jag höra samma sak: ”betygen spelar ingen roll om du inte vill jobba på typ McKinsey”. Den uppfattning jag fick var att det var två typer av personer som sa det. Den ena typen (som redan nämnt här i tråden) var latmaskar som ville rättfärdiga sina egna dåliga betyg. Men den andra typen var personer som sett många knappt-vuxna stressa ihjäl sig över betyg, fastän de egentligen inte behövde, ofta på bekostnad av sitt eget lärande, och definitivt på bekostnad av sin egen hälsa. Den senare gruppen är värd att lyssna på, även om deras budskap vore mer rättvist formulerat som ”gör ditt bästa, lär dig så mycket som möjligt, men du måste först och främst ta hand om dig själv”.
I de mer teoretiska kurserna fanns ibland möjligheten att skriva om tentor man en gång klarat, i ett försök att höja sitt betyg i kursen. Om du har möjligheten att göra det (och ditt schema tillåter det) kan jag varmt rekommendera det! Inte för betygens skull, utan för att du får en anledning att repetera ordentligt. Koncept som aldrig hann landa i huvudet under kursen, har hunnit mogna och känns logiska. Kunskaper som man pluggat in till tentan får en ny chans att sätta sig ordentligt.
Behöver man egentligen skriva om tentan för att kunna göra det? Självklart inte, det är ju bara att plocka fram anteckningarna och kursboken, men att ha en deadline och någon form av mätning (om än inte alltid en bra mätning) av sina kunskaper kan definitivt hjälpa till.