Fångarnas dilemma?
Hur kan man resonera kring fångarnas dilemma i internationella relationer? Jag vet bara att fångarnas dilemma handlar om att samarbeta för att få fram det bästa resultatet för både fångarna.
Kapprustning/Nedrustning är ett bra exempel.
Alla länder vinner på att man rustar ned och får en säkrare värld (och sparar pengar på försvar).
Däremot är det beroende av att alla länder rustar ned i samma takt och också att man litar på de andra länderna att de följer det man kommit överens om. Alltså att man samarbetar kring nedrustningsfrågor.
Om bara det ena landet rustar ned, så får det andra landet ett väldigt fördelaktig och gynnsamt läge. Därför vågar få länder rusta ned, av rädsla att motståndaren istället rustar upp. Då rustar man själv också upp. Det leder till en kapprustning istället.
Men det är bäst för alla att samarbeta? Går inte mellanstatliga organisationers roll i det här genom att hjälpa de att samarbeta och få det som en traktat eller sedvänja?
I långa loppet så är det bäst för alla länder att samarbeta. Åtminstone om man vill nå en fredlig värld, vilket väl någonstans alla länder vill. En upprustning innebär stora risker för alla länder.
Mellanstatliga organisationer ex. FN, NATO eller EU kan såklart hjälpa men man får inte glömma att dessa organisationer består av länderna som är medlemmar. Så även om det sker inom FN, så är det i grunden länder som samarbetar.
Så det här handlar om staternas tillit till varandra och vikten av diplomatiska lösningar först( att de får kommunicera) samt att välja det som gynnar både parterna? Jag vill gå in lite djupare och förstå ifall det här problemet som uppstår i internationella realtioner har bara om tillit, samarbeta och intressen, har du några tips på sidor eller om du vet hur jag ska resonera?
