Erfarenheter kring engelska på jobb/i plugg?

Min engelska låter ganska swenglish så jag känner mig ganska pinsam dessutom. 

Det här tror jag verkligen inte du behöver oroa dig över. Engelsktalande i allmänhet tycker nog bara det är charmigt. Jag tycker det är jättecharmigt när en tysk bekant till mig försöker prata lite svenska ibland :D.

Qetsiyah skrev:

En annan sak som inte helt beror språk är att i båda mina masterklasser (när internationella ansluter i och med att vi börjar åk 4, första året på master i civing programmet) sker ingen eller nästan ingen integration av internationella in i de befintliga svenska vänkretsarna. Tänk vilken tråkig överraskning de får ifall de förväntat sig att komma för att skaffa svenska vänner och absorbera lite vår kultur osv, eller ännu mer krasst, börja i en klass där bokstavligen hälften undviker dig. Jag vet inte om andra länder har femåriga program som oss? 

Relaterar 100%, känns lite trist att vi inte är bättre på att integrera de internationella studenterna. I slutändan leder det till en (eller oftast flera) grupperingar av svenska studenter och en gruppering av internationella studenter.
Tänker på den messenger grupp vi skapade i samband med början av mastern, tänkte att den skulle vara på engelska men den övergick direkt till svenska. Tråkigt för de internationella som anslöt till den, de hamnar utanför och får inte ta del av den infon som vi svenskar delar.

Det där är en intressant iakttagelse. Jag har haft förmånen att se fenomenet från flera olika perspektiv. Jag jobbade en lång period i ett medelstort globalt företag (kontor i nästa alla världsdelar, ca 1000 anställda. Någon räknade fram att det fanns nästan fyrtio nationaliteter bland de anställda). Nu på senare år jobbar som konsult på ett fåmansföretag mot några svenska storföretag i projektgrupper som till 50% består av icke-svenskar.

Jobbsnack, såklart alltid på ett språk som alla förstår.

Vid sociala samtal är det oerhört ohyfsat att inte byta  till ett språk som alla förstår (automatiskt, utan att påtala det), om någon ansluter. Jag förstår om du inte vågade, men nästa gång om du får tillfälle, prova att bara byta språk utan att säga attdu byter språk. Alla andra kommer att känna sig tvungen att haka på.  

Jag har också bott och arbetat i tre år i Toronto. Jag hade inga betänkligheter att pladdra jobb på svengelska, men är det någon gång man känner sig handikappad så är det vid djupare diskussioner, och speciellt när alla andra i gruppen  har engelska som modersmål. Det gäller ju att hitta den lilla lilla konstpausen att flika in i. Och om man behöver några bråkdelar av sekunder extra för att processa information, så hinner någon annan alltid komma före (och när man väl får chansen så har ämnet bytts tre gånger, och det blir bara fånigt). Jag gillar sport, det är tacksamt, för det finns alltid någon känd idrottsprofil att prata om (kända bangladeshiska cricketspelare, eller berömda abudabiska kamelryttare är det förstås värre med)    

Qetsiyah skrev:

Det slukar liksom energi att tänka på ett språk sen översätta innan det kommer ut genom munnen

Blir du vass på engelska så kan du tänka på engelska också =)

FWIW så har jag engelskt gränssnitt överallt, och mitt gäng under universitetsåren bestod mest av internationella studenter. Men jag har bott i Sverige hela mitt liv.

JohanF skrev:

Vid sociala samtal är det oerhört ohyfsat att inte byta  till ett språk som alla förstår (automatiskt, utan att påtala det), om någon ansluter.

Håller med helt! Mycket otrevligt att exkludera på det viset, även om det inte är i syfte att exkludera. 

Jag förstår om du inte vågade, men nästa gång om du får tillfälle, prova att bara byta språk utan att säga attdu byter språk. Alla andra kommer att känna sig tvungen att haka på.  

Tips om det känns stelt att byta utan förvarning, välkomna personen till gruppen genom att berätta vad som diskuteras. Det är alltid trevligt att berätta några ord om vad som sagts när någon ansluter, oavsett språk, men är extra viktigt när personen inte kan ha lyssnat in något sammanhang på vägen till gruppen.

Säg att du och några kollegor diskuterar vad ni gjort i helgen, och din kollega Robin har paddlat kajak. Då ansluter Alex, som inte kan svenska. Det kan gå till ungefär såhär: 

– Åh vad roligt, jag skulle också vilja prova att paddla kajak! Var gjorde du det någonstans?

– Ja, det var vid mitt landställe nere i Skåne, men det finns säkert här i krokarna också. 

*Alex ansluter*

– Good morning, Alex! We were just discussing our weekends, Robin went kayaking last Saturday. Have you tried that?

Då bjuder du in personen till konversationen, utan att det blir så påtagligt att du byter språk, eftersom du alltid pratar engelska med Alex. När Alex sedan svarat på frågan du ställde (antagligen på engelska, av uppenbara skäl), då är konversationen redan igång på engelska, och de som behövde några sekunder på sig att byta språk i huvudet, har hunnit göra det också. :)

Det fungerar inte alltid, men det är helt klart värt ett försök eller två!

Calle_K skrev:Tänker på den messenger grupp vi skapade i samband med början av mastern, tänkte att den skulle vara på engelska men den övergick direkt till svenska. 

omg precis, men i mitt fall var det också få internationella som kände en svensk att så få kom ens med, ja sen blev chatten på svenska anyway. I skrift elimineras ju obekvämligheten med att tala engelska, så vad är det egentligen som gör att vi inte ens vill skriva engelska? Haha intressant psykologifråga.

Vi som människor kanske har ett starkt behov att känna 'familiarity' eller sammanhållning med andra. Om en kinesisk turist kommer fram till mig och frågar något hade jag nog varit minst 5x mer benägen att hjälpa jämfört med någon annan nationalitet, coolt att kunna samma språk. Blir det någon typ av rasism, jag har ingen aning. 

Sen tror jag att det kan kännas som att man går in i en roll och att sammanhanget blir mindre avslappnat när man byter från sitt hemspråk. Men det är ju intressant att man samtidigt kan krydda sin svenska med engelska ord för att verka mer informell/skämtsam, vet inte om ni märkt det?

(Vänta, detta kallas ju bara främlingsfientlighet? Language mediated främlingsfientlighet) 

Smutstvätt: ja det är ett smart förslag! Däremot tror jag inte min personlighet är av den typen typ. Såvida inte jag på något sätt har ansvar för hela gruppen eller är länken som känner alla så tror jag nog jag föredrar en passiv roll i gruppsammanhang. Om någon annan tar initiativet byter jag såklart.

Jag tyckte väldigt synd om en specifik tjej på jobbet, för hon blev alltså synbart nedstämd när sånt hände, fattar inte hur de andra inte såg det!! Företaget i övrigt var typ 50/50 sv och icke-sv, så de känner eventuellt att ÅH äntligen råkar vi få en svenskcirkel, nu ska ingen komma och ändra språket. Eller känner mindre sympati för de kan enkelt hitta andra att prata med...

Dynamiken blev ännu intressantare vid lunchen för vi hade långa connected bord, och då skapades nästan som ett skosnöremönster av parallella svenska/engelska konversationer istället för kvadratformationer...

Håller med om att vi ofta grupperar oss efter svensktalande och icke-svensktalande. Troligen beror det till stor del på att man bara är mer bekväm att prata svenska (tar som sagt mer energi att prata engelska, man hittar inte ord - idag skulle vi förklara ”trav” men ingen visste vad det heter på engelska). 

En annan faktor kan nog vara att man helt enkelt har fler gemensamma intressen med andra svensktalande, inte för att de talar svenska utan för att man är del av samma ”kultur”. På jobben jag har haft har de stora samtalsämnena varit t.ex. hockey och politik. Du kan prata om dessa på engelska, men då får du förklara hela sporten och hur svensk statsförvaltning fungerar om mottagaren ska ha ut något från samtalet. Det behöver man inte göra med en svensk person, som dessutom kan relatera till dessa på ett annat sätt.

Sen tycker jag man ofta hör att det är svårt att komma in i svenska samhället just eftersom svenskar gärna växlar till engelska. Om du vill lära dig svenska kan det vara bra att ”tvingas” lära sig språket. På mitt jobb har vi faktiskt pratat om att ha fler fikarumsdiskussioner på svenska just eftersom vissa vill träna på språket utanför klassrummet.

Qetsiyah skrev:

Smutstvätt: ja det är ett smart förslag! Däremot tror jag inte min personlighet är av den typen typ. Såvida inte jag på något sätt har ansvar för hela gruppen eller är länken som känner alla så tror jag nog jag föredrar en passiv roll i gruppsammanhang. Om någon annan tar initiativet byter jag såklart.

Förstår att det känns jobbigt, men det är nog rätt troligt att de flesta tänker så, och då blir det ingen förändring. Prova gärna någon gång – du behöver inte tänka att "nu ska jag ändra på hela kulturen kring språk här", utan gör det som en rolig grej bara för att prova. Det värsta som kan hända är att de andra fortsätter prata svenska, och då får du växla tillbaka. Den person du försöker inkludera kommer nog att förstå att du försökte och uppskatta det. :)

Jag tyckte väldigt synd om en specifik tjej på jobbet, för hon blev alltså synbart nedstämd när sånt hände, fattar inte hur de andra inte såg det!! Företaget i övrigt var typ 50/50 sv och icke-sv, så de känner eventuellt att ÅH äntligen råkar vi få en svenskcirkel, nu ska ingen komma och ändra språket. Eller känner mindre sympati för de kan enkelt hitta andra att prata med...

Jag tror inte att det är så medvetet, det är nog många som känner sig obekväma med att vara den som byter språk först, och den som kommer in är troligtvis också obekväm med att be alla byta språk. Ett sätt att komma runt det kan vara att sätta en generell regel i kursen/arbetsplatsen, att det språk som används ska kunna förstås av alla. Då kan det bli lättare att våga bryta in och påminna om att "hörni, alla kan inte svenska, vi behöver byta språk".

Teraeagle skrev:

En annan faktor kan nog vara att man helt enkelt har fler gemensamma intressen med andra svensktalande, inte för att de talar svenska utan för att man är del av samma ”kultur”.

Ja det är sant. Du som jobbat längre än mig, äre samma ute i arbetslivet med folk som gått samma universitet (eller t.o.m. program)? Känns samhörigheten stark? Är samhörigheten lika stark om man råkat jobbat på samma företag (samtidigt eller inte samtidigt)?

Jag jobbar just nu bland vad jag kallar tre generationer av KTH teknisk fysiker. Luktar lite incest och echochamber här men det är otroligt enkelt att prata med alla alltså. Jag menar verkligen ordet enkelt, det är LÄTT att prata. Man hade lika gärna kunnat ta en Avatar-style fläta och connecta med de andra och prata med direkt neuronkontakt.

Det är ganska stark samhörighet, ja. ”Hade du den läraren?”, ”Läste du den kursen?”, ”Hur gick det på den tentan?” osv. Sen har man väl någon sorts bias kring exjobbare där man gärna tar emot sådana som har gått samma program som en själv. 

Angående jobb så finns väl en liknande, men kanske inte lika stark samhörighet. Jag har bara jobbat på storföretag och jag misstänker att man får mycket större samhörighet om man jobbar på mindre företag.

Hmm hur känns det med samma program men inte samma universitet?

Edit: en till fråga, jag vet inte om du är så senior men har chefer bias när de anställer? Jag som jobbsökande har känt av liiiiite sånna vibbar men är väldigt osäker.

Sen har man väl någon sorts bias kring exjobbare där man gärna tar emot sådana som har gått samma program som en själv.

Wow, det här vill jag verkligen göra i framtiden

Tycker man känner samhörighet både med de som har pluggat annat program på samma universitet och samma program fast på annat universitet. Olika sorters samhörighet, kanske.

Chefsfrågan: Har aldrig jobbat som chef så kan inte riktigt svara. Men man kan ju bli biased på så sätt att man lättare förstår vad en person har för kompetens om den har liknande bakgrund som en själv.

intressant

Qetsiyah skrev:

Calle_K skrev:Tänker på den messenger grupp vi skapade i samband med början av mastern, tänkte att den skulle vara på engelska men den övergick direkt till svenska. 

omg precis, men i mitt fall var det också få internationella som kände en svensk att så få kom ens med, ja sen blev chatten på svenska anyway. I skrift elimineras ju obekvämligheten med att tala engelska, så vad är det egentligen som gör att vi inte ens vill skriva engelska? Haha intressant psykologifråga.

Vi som människor kanske har ett starkt behov att känna 'familiarity' eller sammanhållning med andra. Om en kinesisk turist kommer fram till mig och frågar något hade jag nog varit minst 5x mer benägen att hjälpa jämfört med någon annan nationalitet, coolt att kunna samma språk. Blir det någon typ av rasism, jag har ingen aning. 

Sen tror jag att det kan kännas som att man går in i en roll och att sammanhanget blir mindre avslappnat när man byter från sitt hemspråk. Men det är ju intressant att man samtidigt kan krydda sin svenska med engelska ord för att verka mer informell/skämtsam, vet inte om ni märkt det?

(Vänta, detta kallas ju bara främlingsfientlighet? Language mediated främlingsfientlighet) 

Att man connectar lättare med någon jämfört med någon annan skulle jag personligen aldrig kunna kalla för rasism eller främlingsfientlighet. Dessa ord har en så negativ konnotation så att det blir helfel att "kidnappa" dem och börja använda dem med nya betydelser. Vitsen med ett gemensamt språk är ju att man lättare ska kunna kommunicera med varandra och vara mer effektiv. Börjar någon plötsligt kalla krig för fred, eller tolka ett prim-tecken som en integral, så kan missförstånd och onödiga polariseringar omedelbart uppstå. 

Däremot ska man ständigt försöka vara öppen även för det som man har mindre erfarenhet av, eftersom det brukar vara så att ju mer kunskap man har om någonting desto mer inser man att det finns mycket mer att lära. Lärdomar som eventuellt lättare kan inhämtas med bredare erfarenheter och bredare synsätt. Vilket knyter an till din känsla av vad som väger mest när chefer rekryterar. Man måste komma ihåg att chefens uppgift uppgift är bygga ett lag, vilket är enklare om man redan från början känner någon slags samhörighet som inte behöver växa fram med tiden. Däremot vore det fullständigt infantilt av chefen att rekrytera samhörighet baserat på lärosäte. Har chefen ens minsta förmåga att dra slutsatser av sina egna erfarenheter så inser den nog att förmodligen bra många av kurskamraterna inte hade passat in i chefens tänkta lagbygge (jag skulle välja bort den chefen ifall jag hade möjlighet...)

En parallell, man bygger ett championsleagelag genom att maximera rekryteringsbasen, och rekrytera mot kompetens. Resultatet blir (oftast) ett lagbygge genomsyrat av mångfald. Såklart kan man välja att toppa ett lag med enbart egna förmågor, men potentialen blir betydligt mer begränsad.

Jorå, det var ett avsiktligt provocerande ordval av mig, det var bara för att jag tyckte att tankarna jag började spinna på om samhörighet (och således även motsatsen till det) liknade främlingsfientlighet. Ja det är ett hett och laddat begrepp inom politik och invandring men samtidigt tycker jag också det är ett helt normalt ord sammansatt av fientlig och främling som visst kan passa det som diskuteras. Given, min tolkning av ordet fientlighet är mildare än den borde va, jag ser att den är både synonym till hat och illvillig medan jag tolkar det mer som "o"villig och "skeptisk", det är även så jag tolkar ihopsättningen och när ordet används i politik. 

Man måste få provocera lite för att kunna prova sina tankar. Fortsätt med det!