Direkta resp. indirekta objekt

Till din fråga du ställer så fungerar svaret eftersom du ställer frågan "Över vad for hans blick?". Du ska däremot inte ta med ordet "över" i frågan, då den är en preposition och inte hör ihop med predikatet som du gjort i din satslösning. När man ställer frågan för ett direkt objekt ska den lyda: Vad (predikat) (subjekt)? så i detta fallet: Vad far hans blick? och som du märker går den frågan inte att besvara. "fara" är nämligen ett så kallat intransitivt verb det vill säga ett verb som inte kan ha något direkt objekt till sig. Testa ex. Min blick far "......"(sätt in ett substantiv). Det går ej ex. "Hans blick far ängen" går ej, "Hans blick far , därför måste det bindas ihop med en preposition ex. Hans blick far över ängarna eller Hans tankar far upp i det blå. Likadant kan verbet simma inte ha något objekt(substantiv till sig). Det går ej att säga "Jag simmar bassäng" eller "Jag simmar havet" utan där  behövs hjälp av preposition , alltså exempelvis "i".

Däremot är din tankegång inte helgalen. Det är oftast svårt att avgöra vad som är en preposition och vad som hör till predikatet. Till exempel i meningen "Han spelade över videobandet" så är "över" ingen preposition utan tillhör predikatet alltså Han(subj.) spelade över(pred.) videobandet(direkt obj.) för att här ser man "spela över" som en sammanhängande verbfras. Medan i ditt fall så är fara ett verb som då blir predikat som är påbyggd med en preposition(över). Inte helt lätt men mitt tips för att avgöra detta är att byta ut "över" mot en annan preposition. Om vi gör det i fallet med videobandet så får det en helt annan innebörd ex. "Han spelade in bandet", Han spelade under bandet" ger antingen helt annan innebörd eller är inte ens möjliga. Detta är för att "över" hör så tydligt ihop med "spela" för att de tillsammans utgör predikatet vad som händer. Om vi i ditt fall byter "över" mot "Hans blick for genom myren, ängarna..:" eller "Hans blick for bakom myren, ängarna..." , det bara ändrar åt vilket håll hans blick far. Då kan man ana att detta inte hör ihop med predikatet/verbet och det som händer, då är det inget direkt objekt utan det svarar snarare på frågan Var? eller Vart? d.v.s. Åt vilket håll far hans blick? Var for hans blick? Saker som svarar på frågan Var? klassas som adverbial, i detta fallet ett satsadverbial.

Nyckeln är alltså att ta ut predikatet rätt och bara ta med de ord som skall vara med i predikatet annars blir frågan man ställer för objektet fel och så hamnar man ju mycket riktigt i din slutsats om man råkat välja "for över" som predikat och inte bara "for"

Långt svar men hoppas det klarnade lite. Sen ska jag väl tillägga att satslösning inte är någon exakt vetenskap och i vissa fall kan man hamna i olika slutsatser beroende på hur man tolkar meningen eller att det inte är jätteglasklart. Inom vissa indelningar finns exempelvis något som heter prepositionsobjekt som man hade kunnat tänka sig hade varit rimligt här. Prepositionsobjektet kallas dock ibland objektsadverbial och är alltså då egentligen ett adverbial. Så man kan lugnt säga att gränsen mellan objekt och adverbial är lite flytande... ;)

"Klarnade lite?", Det klarnade mer än förväntat. Jag känner att jag verkligen förstår detta nu, tack vare ditt ytterst detaljerade svar. Tack så mycket Jonto :)

//PluggaSmart

Det glädjer mig verkligen att höra.

Och framför allt att någon verkligen anstränger sig för att på djupet förstå hur satslösning fungerar och hur språket är uppbyggt. Det kommer hjälpa mer än man tror när man vill lära sig andra språk även om många elever tycker det är ett helvete och helt onödigt när man tvingas göra det i svenskundervisningen ;) 

Kul att höra att du är så engagerad i att lära ut!

Har bara en sisa fråga i ämnet, "Glöm inte att hänga nyckeln på sin spik". I denna mening måste "nyckeln" vara objekt, "inte" är satsadverbial, "att hänga" är predikat, "på sin spik" borde vara rumsadverbial". Borde dock inte denna mening vara inkorrekt/ofullständig, eftersom det inte finns ett subjekt?

Det här är ju en imperativ-sats, det vill säga en uppmaning. I sådana meningar är oftast inte subjektet utsatt utan underförstått. Subjektet är då den man tilltalar. Om jag pratar med Jonas så blir det alltså "(Jonas) glöm inte att hänga upp nyckeln!" eller om jag pratar med Hampus och Lisa så blir det "(Hampus och Lisa),  glöm inte att hänga upp nyckeln." Subjekten är satta inom parentes för att det går lika bra att ta bort dem om det av sammanhanget framgår vem man pratar med. Om man har meningen lösryckt så är det underförstådda subjektet "Du" eller "Ni" beroende på om man pratar med en eller två personer.

Om subjektet som i detta fallet är dolt men underförstått så brukar man ändå säga att meningen är fullständig även om man inte i skrift kan markera ett subjekt förutom om man som jag gjorde och lägger dit det själv med en parentes med det som underförstått är subjektet.

Tack igen Jonto. Jag har nämligen prov på detta imorgon och du har verkligen lyckats få bort min nervositet. Att gå till ett prov och veta att det är en fråga man är osäker på måste verkligen vara det värsta som finns :)

Dock läste jag precis en stencil om grammatik, där författarna menar att "jag är starkare än han" är mer korrekt än "jag är starkare än honom". Själv tycker jag att det sistnämnda är mer korrekt, då "mig" ska vara i objektsform. Det första alternativet borde vara en ofullständig bisats, då det inte finns ett predikat efter "än". Vill bara få det bekräftat att jag tänker rätt :)

Jag blir även tacksam om du kan bekräfta att jag tänker rätt i denna mening "Hon är hemskt snäll men ganska förvirrad" "Snäll" = adjektiv, "förvirrad" = particip (enl. min handbok). Är "förvirrad" ett particip eftersom den inte finns ett predikat i huvudsatsen efter "men"?

Hoppas jag inte är alltför jobbig i mina frågor :/

"Jag är större än han" är det som traditionellt sett är korrekt eftersom det är vad man brukar kalla en satsellips där man utelämnat predikatet, man skulle kunna skriva det "Jag är större än han (är)". I så fall blir ju han subjekt och ska då vara just "han". Detta skulle jag säga är mest rätt.

Däremot nu på senare tid är det väldigt ihåligt att man tar med ordet "är" när man gör jämförelser och vi använder ordet "än" mer som en prepsotition och att "honom" då är ett prepositionsobjekt och då blir honom rätt. 

Så idag brukar det vara ett läge där man säger att man kan argumentera för att det kan vara både och. Där vissa kommer tycka det ena är rätt och vissa kommer tycka det andra är rätt. Grammatiken förändras också men vissa vill inte inse det och vill hålla kvar vid att det gamla tänket är det ändå rätta. Kommer det på ett prov och man vill vara säker så skriv båda varianterna.

Ditt sista exempel har du gjort helt rätt satslösning. Här är ännu ett exempel på när man kan utelämna ett subjekt men faktiskt även ett predikat, anledningen är att de finns med redan i den första huvudsatsen och det blir onödigt att upprepa dem. Alltså "Hon är snäll men (hon)(är) också ganska förvirrad" . Detta är lite slangartat att göra på det här sättet och i skrift skulle jag nog helst velat skriva ut predikatet "är", man ska inte utelömna predikat meb gör det ofta i talspråk. Den andra huvudsatsen som började med "men" är ofullständig men ser man till hela meningen så är den inte ofullständig eftersom meningen har ett predikat.

Det är absolut ingen fara att fråga mycket . Vi som är här hjälper gärna till och går bara in och svarar när vi känner att vi har tid och lust :)

Hur? Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för al den energi du har lagt ned på att besvara mina krångliga frågor, Jonto. Tack!

Ett tack räcker så gott. Nöjet är på min sida, grammatik ligger mig varmt om hjärtat. Hoppas det gick bra på provet.