Dipol
I min bok står det att en dipol är en molekyl som har en positiv laddning och en lika stor negativ laddning på ett visst avstånd från varandra.
Jag förstår inte riktigt den här beskrivningen, om laddningarna var lika då skulle molekylen inte bli en dipol? Det är väl skillnaden i elektronegativitet som gör att elektronerna förskjuts från ena sidan till andra sidan.
Boken beskriver polär kovalent bindning på samma sätt och jag förstår inte den heller.
: Den bindande elektronpar (ev bindande paren) har delvis dragtid över från ena atomen(som då har överskott av positiv laddning) till den andra atomen(som får motsvarande överskott av negativ laddning).
Här är det återigen laddningar som spelar roll och jag förstår inte alls vad de menar.
En molekyl är alltid oladdad. I en molekyl som inte är en dipol, är alla elektroner i medeltal i mitten av molekylen. I en molekyl som är en dipol, är alla elektroner i medeltal inte i mitten av molekylen. Det gör att molekylen har en ände som är positivt laddad och en ände som är negativt laddad. I en opolär kovalent bindning är elektronerna i medeltal lika långt från de båda atomkärnorna. I en polär kovalent bindning är elektronerna i medeltal inte lika långt från de båda atomkärnorna. Det gör att den ena atomern är lite positivt laddad och den andra lika lite negativt laddad.
Du kan tänka att det är en dragkamp i molekylen där elektronegativa atomer försöker dra till sig elektroner. Om en elektronegativ atom som t.ex. klor binder till något mindre elektronegativt som väte kommer klor med enkelhet att vinna dragkampen om elektronerna. Merparten av elektronerna i HCl-molekylen befinner sig alltså i närheten av klor som då blir en negativt laddad ände. Men klor har ju dragit till sig lika mycket som väte har tappat, så väteatomen blir en lika stor men positivt laddad ände. Molekylen i sin helhet är alltså oladdad. Det här kallas för polär kovalent bindning.
I extremfallet är den ena atomen i en bindning så stark i dragkampen (dvs om den har väldigt mycket högre elektronegativitet) att elektronerna helt och hållet går över till den atomen. Då får man en jonbindning istället. Om klor binder till t.ex. natrium drar klor över bindningselektronerna helt och hållet så att man får en kloridjon och en natriumjon. Polär kovalent bindning är alltså en rent kovalent bindning som ”är nära att bli” en jonbindning.
Om klor binder till klor eller om väte binder till väte är atomerna lika starka i dragkampen gentemot varandra och då uppstår inga laddningsskillnader i molekylen. Då bildas en rent kovalent bindning. Eller egentligen är det en sanning med modifikation för ibland halkar den ena atomen till i dragkampen så att den andra tillfälligt vinner. Molekylen kan alltså bli en tillfällig dipol (vilket är det som ger upphov till den svagare van der Waals-bindningen).
Men att en bindning är polärt kovalent innebär inte med automatik att molekylen är en dipol, för man måste även ta hänsyn till om molekylen är symmetrisk eller ej. I koldioxid är syre mycket mer elektronegativt än kol, men molekylen är linjär så syreatomerna drar i elektronerna i motsatt riktning. De tar alltså ut varandra så det inte uppstår några laddade ändar i molekylen. Eller snarare - syreatomerna blir svagt negativt laddade ändar men det finns ingen positiv ände.
Teraeagle skrev:Du kan tänka att det är en dragkamp i molekylen där elektronegativa atomer försöker dra till sig elektroner. Om en elektronegativ atom som t.ex. klor binder till något mindre elektronegativt som väte kommer klor med enkelhet att vinna dragkampen om elektronerna. Merparten av elektronerna i HCl-molekylen befinner sig alltså i närheten av klor som då blir en negativt laddad ände. Men klor har ju dragit till sig lika mycket som väte har tappat, så väteatomen blir en lika stor men positivt laddad ände. Molekylen i sin helhet är alltså oladdad. Det här kallas för polär kovalent bindning.
I extremfallet är den ena atomen i en bindning så stark i dragkampen (dvs om den har väldigt mycket högre elektronegativitet) att elektronerna helt och hållet går över till den atomen. Då får man en jonbindning istället. Om klor binder till t.ex. natrium drar klor över bindningselektronerna helt och hållet så att man får en kloridjon och en natriumjon. Polär kovalent bindning är alltså en rent kovalent bindning som ”är nära att bli” en jonbindning.
Om klor binder till klor eller om väte binder till väte är atomerna lika starka i dragkampen gentemot varandra och då uppstår inga laddningsskillnader i molekylen. Då bildas en rent kovalent bindning. Eller egentligen är det en sanning med modifikation för ibland halkar den ena atomen till i dragkampen så att den andra tillfälligt vinner. Molekylen kan alltså bli en tillfällig dipol (vilket är det som ger upphov till den svagare van der Waals-bindningen).
Men att en bindning är polärt kovalent innebär inte med automatik att molekylen är en dipol, för man måste även ta hänsyn till om molekylen är symmetrisk eller ej. I koldioxid är syre mycket mer elektronegativt än kol, men molekylen är linjär så syreatomerna drar i elektronerna i motsatt riktning. De tar alltså ut varandra så det inte uppstår några laddade ändar i molekylen. Eller snarare - syreatomerna blir svagt negativt laddade ändar men det finns ingen positiv ände.
Hur vet man om en molekyl är symmetrisk? Beror det inte på hur man ritar strukturformeln?
Man tillämpar VSEPR-teorin:
https://sv.wikipedia.org/wiki/VSEPR-teorin
Det står för Valence Shell Electron Pair Repulsion, vilket beskriver ganska bra vad det hela går ut på. Elektronpar i valensskalet repellerar varandra och försöker därför vara så långt ifrån varandra som möjligt. Man måste ta hänsyn till både de elektronpar runt en atom som finns i bindningar till en annan atom samt fria elektronpar.
I vatten finns det två bindande elektronpar och två fria elektronpar runt syret, så enligt VSEPR vill dessa områden ordna sig i en tetraeder för att komma så långt bort från varandra som möjligt.
Tack!!!
