dikt

Hej har skrivit denna dikten. Någon som skulle dela med sig om vad den tycker? Är budskapet tydligt?

Vem som helst kan påstå att dom inte är rädda för mörker. Men sanningen är att vi alla är rädda för det okända. Jag har alltid påstått att jag är modig men den nervkittlande känslan som äter mig inifrån säger annat. Obehaget ökar med varje steg närmare den röda dörren. Det känns som att jag går på lego men ändå kan jag inte samla kraften till att vända mig om och gå därifrån. Det kan omöjligt vara mina fötter som för mig framåt och över tröskeln. För det enda jag ser framför mig är mörker, och dit vill jag inte gå. Ut genom dörren och över till andra sidan väntar ett utbrunnet stearinljus i den kolsvarta atmosfären. När mina fingrar rör ljusets glansiga yta vaknar den utbrända tråden till liv och en flamma lika gul som solen ersätter den. Ett lugn tar över mig. Ibland kan det största problemet ha den minsta lösningen. 

Hade verkligen uppskattat snabb hjälp :)