Cellyte-och nukleära receptorer
Vitamin D är en fettlöslig molekyl.
Vilket alternativ stämmer bäst med hur vitamin D påverkar sina målceller?
Vitamin D-svaret kommer efter:
A) 3-24 timmar och sker via nukleära receptorer
B) 3-24 timmar och sker via cellyte-receptorer
C) 1-5 minuter och sker via cellyte-receptorer
D) 1-5 minuter och sker via nukleära receptorer
Förklaringen till svaret är:
Bilden visar att Vitamin D är en fettlöslig molekyl. Mest sannolikt har VitD en nukleär receptor, och VitD-effekterna effekten kräver nysyntes av protein vilket är en betydligt långsammare effekt jämfört med om cellytereceptorer aktiveras och signalerina medieras via redan existerande komponenter.
Om jag har tolkat det rätt innebär detta alltså att nukleära receptorer tar längre tid att verka, medan cellytereceptorer får sin effekt snabbare?
Det är en nukelär receptor just för att det är ett fettlösligt ämne.
Effekten behöver inte nödvändigtvis vara en ökning av mRNA-bildande/proteinsyntes, det stämmer för vissa gener, men en minskning sker istället för andra gener, och merparten av gener/DNA påverkas inte alls.
Det finns även signalering via ytreceptorer, vilken påverkar genuttrycket och även denna signalering tar längre tid än 1-5 minuter innan någon effekt ses. Så det är inte så enkelt att "svaret alltid kommer snabbt med signalering via ytreceptorer". Tiden det tar innan effekten av signalering via nukelära receptorer är längre, då det är en långsammare signaleringsväg och det tar mer tid för de processer i cellen som krävs för att se en effekt.
mag1 skrev:Det är en nukelär receptor just för att det är ett fettlösligt ämne.
Effekten behöver inte nödvändigtvis vara en ökning av mRNA-bildande/proteinsyntes, det stämmer för vissa gener, men en minskning sker istället för andra gener, och merparten av gener/DNA påverkas inte alls.
Det finns även signalering via ytreceptorer, vilken påverkar genuttrycket och även denna signalering tar längre tid än 1-5 minuter innan någon effekt ses. Så det är inte så enkelt att "svaret alltid kommer snabbt med signalering via ytreceptorer". Tiden det tar innan effekten av signalering via nukelära receptorer är längre, då det är en långsammare signaleringsväg och det tar mer tid för de processer i cellen som krävs för att se en effekt.
Okej, tack! När jag gjorde frågan visste jag att det var antingen A eller D som var rätt svar, baserat på just att det är en fettlöslig molekyl och att den därför blir nukleär. Efter det chansade jag, och antog att det skulle vara snabbare att gå "rätt igenom membranet", lite som en genväg. Men det är alltså tvärt om?
Hur lång tid det tar att se en effekt av hormonet, beror på hur effekten uppstår, vilket beror på hur cellen reagerar, och det är på så vis kopplat till vilket hormonet är.
Snabbare effekt kan t.ex. ses när insulin binder till sin receptor i fett-/muskelvävnad. Där effekten (ökat upptag av glukos) kommer så snart de intracellulära vesiklarna med glukostransportörer i, når cellmembranet.
Jämfört med kärnreceptorer, vilka först diffunderar genom cellmembranet och (ofta) binder sitt hormon i cytosolen, och sedan transporteras in till kärnan, där det binder till olika delar av DNA, för att agera som transkriptionsfaktor och därmed öka/minska uttrycket av gener. Och utifrån generna, bildas protein, som i sin tur ger upphov till den effekt som kan observeras.
Om en receptor aktiveras på cellens yta, motsvarande binder sitt hormon, eller en signalsubstans - så skickas signalen mer eller mindre direkt genom membranet, det går väldigt snabbt. Beroende på vilken signal det är (hormon, neurotransmittor etcetera) kommer sedan effekten på cellen ses; blixtsnabbt (öppning av jonkanal och depolarisation av en nervcell), mellan som i exemplet med insulin, eller långsamt som med kärnreceptorer.
