Cellulosa och vatten
Hej, vad händer om cellulosa tillsätts i vatten? Som jag har förstått det är cellulosa en polär molekyl (OH-gruppen) men eftersom att den är stor kan inga dipol-dipol bindningar förekomma. Men ändå är cellulosa enklare att lösa upp i vatten än t.ex. polyeten... Hur kommer det sig? Är det mer sannolikt att de inducerade dipolerna binder sig med vatten i cellulosan?
Jättetacksam för hjälp!!
Polyeten är ju en helt opolär molekyl. Cellulosa är polärt, men eftersom molekylerna är så stora går det ändå inte riktigt att lösa upp cellulosa. Däremot kan vatten lätt binda till cellulosamolekylerna. Det är precis det som händer om du t.ex. torkar dig med en handduk eller torkar upp något blött med hushållspapper. Vatten kan väta en yta av cellulosa. Det går inte med polyeten, dvs plast. Då rinner vattnet bara av ytan.
Att cellulosa kan binda till vatten har ingenting med dipol-dipolbidningarna eller van-der-waalsbidningar utan eftersom cellulosan innehåller OH-grupper så kan det bildas vätebidningar mellan cellulosan och vattnet och på så sätt så löses cellulosan upp i vattnet. Angående polyeten så skulle jag tro att det bildas tillfälliga dipoler och därmed bildas det van-der-waalsbidningar mellan cellulosan och polyeten-molekylen.
Endast en tanke, men när vi löser cellulosa i vatten så bildas det vätebingningar och därmed frigörs det energi som gör att vattenmolekylen får en högre energinivå (rörelseenergi) och därmed kan bryta ner cellulosan till mindre delar.
Teraeagle skrev:Polyeten är ju en helt opolär molekyl. Cellulosa är polärt, men eftersom molekylerna är så stora går det ändå inte riktigt att lösa upp cellulosa. Däremot kan vatten lätt binda till cellulosamolekylerna. Det är precis det som händer om du t.ex. torkar dig med en handduk eller torkar upp något blött med hushållspapper. Vatten kan väta en yta av cellulosa. Det går inte med polyeten, dvs plast. Då rinner vattnet bara av ytan.
När något binder sig till vatten, tar vatten isär bindningarna mellan molekylen. Bindningen som kan skapas mellan cellulosa molekylen och vattnet är inte starkare än den intermolekylära bindningen mellan cellulosa molekylerna... (det krävs mer energi för vatten att bryta isär de brytningarna och därför bryts inga bindningar). När en yta våts ner, vad innebär det rent kemiskt?
Wallahi skrev:Att cellulosa kan binda till vatten har ingenting med dipol-dipolbidningarna eller van-der-waalsbidningar utan eftersom cellulosan innehåller OH-grupper så kan det bildas vätebidningar mellan cellulosan och vattnet och på så sätt så löses cellulosan upp i vattnet. Angående polyeten så skulle jag tro att det bildas tillfälliga dipoler och därmed bildas det van-der-waalsbidningar mellan cellulosan och polyeten-molekylen.
Endast en tanke, men när vi löser cellulosa i vatten så bildas det vätebingningar och därmed frigörs det energi som gör att vattenmolekylen får en högre energinivå (rörelseenergi) och därmed kan bryta ner cellulosan till mindre delar.
Tack för svaret! Det blev tydligare nu om vilka intermolekylära bindningar som bildas mellan vattnet och cellulosan!
soobin skrev:Teraeagle skrev:Polyeten är ju en helt opolär molekyl. Cellulosa är polärt, men eftersom molekylerna är så stora går det ändå inte riktigt att lösa upp cellulosa. Däremot kan vatten lätt binda till cellulosamolekylerna. Det är precis det som händer om du t.ex. torkar dig med en handduk eller torkar upp något blött med hushållspapper. Vatten kan väta en yta av cellulosa. Det går inte med polyeten, dvs plast. Då rinner vattnet bara av ytan.
När något binder sig till vatten, tar vatten isär bindningarna mellan molekylen. Bindningen som kan skapas mellan cellulosa molekylen och vattnet är inte starkare än den intermolekylära bindningen mellan cellulosa molekylerna... (det krävs mer energi för vatten att bryta isär de brytningarna och därför bryts inga bindningar). När en yta våts ner, vad innebär det rent kemiskt?
Vatten hade kunnat lösa cellulosa hur bra som helst ifall det hade varit en mindre molekyl. Vatten kan lösa ”småbitar” av cellulosa, t.ex. cellobios som bildas när cellulosa bryts ner av enzymer.
Vätning finns beskrivet här:
https://en.wikipedia.org/wiki/Wetting
Det är en vätskas förmåga att binda till en yta. En vätska som inte väter en yta binder mycket starkare till sig själv (kohesion) än till ytans molekyler (adhesion). Om du droppar lite vatten på en bit polyetenplast så blir det en ”vattenkula”. Vattnet försöker minimera kontakten med plasten och maximera kontakten med sig självt. Droppar du däremot vatten på en yta av cellulosa, t.ex. ett papper, flyter droppen ut och väter ytan. Vattenmolekylerna binder ungefär lika bra till cellulosamolekylerna i ytan (med vätebindning) som till sig självt.
Teraeagle skrev:soobin skrev:Teraeagle skrev:Polyeten är ju en helt opolär molekyl. Cellulosa är polärt, men eftersom molekylerna är så stora går det ändå inte riktigt att lösa upp cellulosa. Däremot kan vatten lätt binda till cellulosamolekylerna. Det är precis det som händer om du t.ex. torkar dig med en handduk eller torkar upp något blött med hushållspapper. Vatten kan väta en yta av cellulosa. Det går inte med polyeten, dvs plast. Då rinner vattnet bara av ytan.
När något binder sig till vatten, tar vatten isär bindningarna mellan molekylen. Bindningen som kan skapas mellan cellulosa molekylen och vattnet är inte starkare än den intermolekylära bindningen mellan cellulosa molekylerna... (det krävs mer energi för vatten att bryta isär de brytningarna och därför bryts inga bindningar). När en yta våts ner, vad innebär det rent kemiskt?
Vatten hade kunnat lösa cellulosa hur bra som helst ifall det hade varit en mindre molekyl. Vatten kan lösa ”småbitar” av cellulosa, t.ex. cellobios som bildas när cellulosa bryts ner av enzymer.
Vätning finns beskrivet här:
https://en.wikipedia.org/wiki/Wetting
Det är en vätskas förmåga att binda till en yta. En vätska som inte väter en yta binder mycket starkare till sig själv (kohesion) än till ytans molekyler (adhesion). Om du droppar lite vatten på en bit polyetenplast så blir det en ”vattenkula”. Vattnet försöker minimera kontakten med plasten och maximera kontakten med sig självt. Droppar du däremot vatten på en yta av cellulosa, t.ex. ett papper, flyter droppen ut och väter ytan. Vattenmolekylerna binder ungefär lika bra till cellulosamolekylerna i ytan (med vätebindning) som till sig självt.
wowww, perfekt svar!! tack för hjälpen!!!
