Cellkultur med T-lymfocyter behandlas concanavalin och isotopen 3H-tymidin

manne1907 skrev:

En cellkultur med T-lymfocyter från blod behandlades med concanavalin A (ConA). Till obehandlade kontrollceller, och till ConA-behandlade celler, tillsattes också tymidin som var märkt med isotopen 3H (3H-tymidin). ConA-behandlingen ledde till att cellerna efter 2 dagar bundit in 3 gånger mer 3H-tymidin, jämfört med kontrollceller. Viabiliteten var >95% i båda cellkulturerna. Samtidigt analyserades vissa proteiner i cellerna.

Vilket av alternativen nedan beskriver bäst det mest sannolika fyndet i ConA-behandlade celler, jämfört med kontrollceller?
 
 
a) Cyklin D-nivåer förhöjda, ökad Rb-fosforylering
 
 
b) Cyklin D-nivåer förhöjda, minskad Rb-fosforylering
 
 
c) Cyklin D-nivåer sänkta, ökad Rb-fosforylering
 
 
d) Cyklin D-nivåer sänkta, minskad Rb-fosforylering

 

Hej! Förstår inte riktigt var det är jag ska börja här. Jag tänkte rent spontant att inbindning av mer tymidin i ConA cellerna leder till radioaktivitet och DNA-skada. Således tänkte jag att ATM fosforylerar Chk1/2 -> P53 aktiveras och transkriberar P21 -> P21 hämmar G1/S och cyklin D minskar samtidigt som RB fosforyleras mindre. Alltså svarade jag: D

3H är radioaktivt, men betastrålningens energi som frigörs är relativt låg, vilket gör att påverkan på cellerna är inte så stor (jämfört med partiklar med högre energi, och/eller massa).

Så trots att cellernas DNA nog blev utsatta för lite mer betastrålning  från tritiumet under experimentet, så är det inte så troligt att många av cellerna faktiskt får skador stora nog att aktivera ATM.

En av de främsta anledningarna till att just tritium är så pass populärt att använda är att strålningens energi är låg, och den biologiska effekten också är det, vilket underlättar experimenten (mindre kontroller motsvarande "obestrålade" prover behövs, och det är enklare att skydda de som utför experimenten från strålningen). 

Inte alls en dum tanke, snarare lite för avancerad för frågans svar :)

Rätt svar är A, förstår inte riktigt varför? Är det pga att de bundit in 3 gånger högre som de möjligtvis "hinner" binda in tymidinet fortare, dvs att cellcyklen är uppreglerad och går snabbare? Då skulle jag hänga med på att rätt svar är A. Mvh

Du är inne på rätt spår. Om mer 3H-tymidin har bundits in i de ConA stimulerade cellerna tyder det på att dessa celler har inkorporerat mer 3H-tymidin i sitt DNA (relativt sätt). Och denna inkorporation av 3H-tymidin sker i samband med syntes av nytt DNA, alltså behöver cellerna ha syntetiserat mer nytt DNA i samband med celldelningen.

Och ju snabbare celldelningen har skett, desto snabbare behöver cellcykeln ha gått, d.v.s. mindre tid i G0 och snabbare övergång från G1 till S-fasen - vilket är vad cyklin D och Rb-fosforyleringen stimulerar. 

mag1 skrev:

manne1907 skrev:

En cellkultur med T-lymfocyter från blod behandlades med concanavalin A (ConA). Till obehandlade kontrollceller, och till ConA-behandlade celler, tillsattes också tymidin som var märkt med isotopen 3H (3H-tymidin). ConA-behandlingen ledde till att cellerna efter 2 dagar bundit in 3 gånger mer 3H-tymidin, jämfört med kontrollceller. Viabiliteten var >95% i båda cellkulturerna. Samtidigt analyserades vissa proteiner i cellerna.

Vilket av alternativen nedan beskriver bäst det mest sannolika fyndet i ConA-behandlade celler, jämfört med kontrollceller?
 
 
a) Cyklin D-nivåer förhöjda, ökad Rb-fosforylering
 
 
b) Cyklin D-nivåer förhöjda, minskad Rb-fosforylering
 
 
c) Cyklin D-nivåer sänkta, ökad Rb-fosforylering
 
 
d) Cyklin D-nivåer sänkta, minskad Rb-fosforylering

 

Hej! Förstår inte riktigt var det är jag ska börja här. Jag tänkte rent spontant att inbindning av mer tymidin i ConA cellerna leder till radioaktivitet och DNA-skada. Således tänkte jag att ATM fosforylerar Chk1/2 -> P53 aktiveras och transkriberar P21 -> P21 hämmar G1/S och cyklin D minskar samtidigt som RB fosforyleras mindre. Alltså svarade jag: D

3H är radioaktivt, men betastrålningens energi som frigörs är relativt låg, vilket gör att påverkan på cellerna är inte så stor (jämfört med partiklar med högre energi, och/eller massa).

Så trots att cellernas DNA nog blev utsatta för lite mer betastrålning  från tritiumet under experimentet, så är det inte så troligt att många av cellerna faktiskt får skador stora nog att aktivera ATM.

En av de främsta anledningarna till att just tritium är så pass populärt att använda är att strålningens energi är låg, och den biologiska effekten också är det, vilket underlättar experimenten (mindre kontroller motsvarande "obestrålade" prover behövs, och det är enklare att skydda de som utför experimenten från strålningen). 

Inte alls en dum tanke, snarare lite för avancerad för frågans svar :)

 

Rätt svar är A, förstår inte riktigt varför? Är det pga att de bundit in 3 gånger högre som de möjligtvis "hinner" binda in tymidinet fortare, dvs att cellcyklen är uppreglerad och går snabbare? Då skulle jag hänga med på att rätt svar är A. Mvh

Du är inne på rätt spår. Om mer 3H-tymidin har bundits in i de ConA stimulerade cellerna tyder det på att dessa celler har inkorporerat mer 3H-tymidin i sitt DNA (relativt sätt). Och denna inkorporation av 3H-tymidin sker i samband med syntes av nytt DNA, alltså behöver cellerna ha syntetiserat mer nytt DNA i samband med celldelningen.

Och ju snabbare celldelningen har skett, desto snabbare behöver cellcykeln ha gått, d.v.s. mindre tid i G0 och snabbare övergång från G1 till S-fasen - vilket är vad cyklin D och Rb-fosforyleringen stimulerar. 

Grymt! Då hänger jag med 

tusen tack 😊😊😊