Buffert
Varför består en buffert av en svag syra och dess korresponderande bas, och inte en stark syra med dess korresponderande bas? Min teori är att det beror på att vid en stark syra så har den korresponderande basen mycket lågt Kb-värde så dess möjlighet till att ta upp vätejoner är begränsad. Det leder till att om man tillsätter en syra kommer pH att minska kraftigt.
Om man däremot har en svag syra så kommer dess korresponderande bas ha ett relativt högt Kb-värde så den kommer kommer kunna ta upp vätejoner vid tillsats av syra.
Stämmer detta?
Jag läste den nu men jag har en följdfråga - om man tillsätter en bas till en stark syra så borde väl oxoniumjonerna kunna fungera som syra så att basen som tillsätts inte leder till en ökning av pH?
Tanken med en buffert är ju att den ska motstå pH-ändringar både uppåt och nedåt. En lösning av en stark syra kan motstå pH-ökningar men är känslig för pH-sänkningar.
Ett annat problem med starka syror är att det krävs så otroligt lite av dem för att pH ska sjunka kraftigt. Vill man ha en buffert runt ”nästan neutralt pH” (vilket ofta är fallet) går det inte att koncentrera bufferten särskilt mycket med en stark syra.
Är det för att Kb-värdet för den korresponderande basen till en stark syra är otroligt låg så dess möjlighet till att ta upp vätejoner är nästintill försumbar?
Ja exakt
