Behöver respons på min berättelse

Det enorma bröllopet

En blåsig dag på en självständig ö i Karibiska havet är förberedelser för ett stort bröllop i full rulle. På en klippa vid kusten finns ett stort nybyggt altare med en stor blomvägg som tre unga flickor håller på att skapa. Det luktar nyklippt gräs, på gräsmattan sorterar män med stora armmuskler hundratals prydda stolar i flertal rader, på mitten vid altaret går en lång röd utrullad matta på tjugofem meter mellan stolarna. Kronan på verket är de ljusrosa och vita pionerna med silvrigt glitter på som finns på alla håll och kanter.

Två kvinnor med marinblåa overaller kommer gåendes med varsin enorm kartong som väller med blommor. ”Hur mycket pioner har bruden beställt?! Vi har redan fått blommor så att det skulle räcka till minst tre bröllop!” ryter den ansvarige för ceremoniområdet ut och går för att ta emot kartongerna.

Theodor, prins av ön ska gifta sig med den mycket framgångsrika modedesignern Hildur. Hon är välkänd över hela världen för hennes unikt bohemiskt designade kläder.

  Det blivande brudparet ska ta sig en runda på ceremoniplatsen. När de kommer fram till den röda mattan får Theodor en attack av nysningar. ”Vad är det hjärtat?” frågar Hildur oroligt. ”Känner du lukten av nyklippt....a-atchoo! Gräs? För jag gör det.” svarade Theodor mellan nysningarna. ”Ja, de klippte gräset på morgonen och, åh nej, du har ju gräsallergi! De borde ha klippt den förra veckan, varför kom jag inte att tänka på det!” säger Hildur ängsligt samtidigt som hon viftar med armarna. ”Aaja, det är ingen fara. Jag kan äta mediciner mot allergin.” säger Theodor med en övertygande ton.

Samtidigt i matsalen... ”Men jag vill inte gifta mig med David har jag ju sagt! Jag älskar inte honom, jag älskar Ludvig!” tydliggör Henrietta högljutt med gråten i halsen vid matbordet. ”Nej, nu och för evigt, så är det ju så här att du måste acceptera mitt val av din kommande make. I detta fall har jag funnit dig en perfekt man och du borde vara mycket tacksam.” hade fadern Elliot till svar. Sedan skriker Henrietta: ”Varför kan du aldrig ta hänsyn till mina känslor?!” och slår knogarna på bordet med en smäll. ”Vad är det du påstår Henrietta? Du är oerhört oförskämd, jag kan inte begripa att du är min dotter.” säger fadern lugnt, men bestämt som sedan hugger en potatis och stoppar den i munnen.

Henrietta är rosenrasande på sin far. Hon går raka vägen till sin trogna vän Hannah. Hon promenerar genom den långa dystra korridoren med raska steg och nerför de glänsande marmortrapporna som leder till den stora balsalen där Hannah just för tillfället famnen full med papper argumenterar med vaktmästarna om att ”kristallkronan ska hänga två meter ner från taket, inte en komma nio eller två komma tio, utan exakt två meter!”, samtidigt som två kvinnor obenäget väntar på att få en orden av henne med varsin jättelik blombukett i sina händer.                  Henrietta har alltid beundrat hennes engagemang på att ta tag i saker. Som en gång när de gick i fyran då de hade en debattuppgift och Hannah gick alldeles ur styr; hon fick killen i motståndarlaget att brista i gråt på grund av hennes segerviljande tonfall.

Hannah har alltid varit den utåtriktade av de två, men på grund av Henriettas enastående skönhet; det midjelånga vågiga kritvita håret, de naturligt fylliga rosenröda läpparna, de små söta fräknarna och de ljusgröna ögonen, fångar Henrietta alla killars uppmärksamhet utan att ens försöka. Hannah är bara ”Henriettas vän”, ointressanta och störande vän, det var i alla fall vad Hannah själv hade kommit till som slutsats. Ingen kille hade någonsin visat intresse för henne, tills David började ge henne betagande blickar och, ”ååh vad han är charmfull” enligt Hannah.

Hannah såg Henrietta komma flåsandes med ett upprört ansiktsuttryck, Hannah slänger pappersbunten till en av kvinnorna nära sig och kramar om sin vän. Henrietta berättar om de hemska nyheterna för Hannah, hon kan känna att det brister en aning i Hannahs hjärta, men hoppas att hon kan hjälpa till att lösa bekymret.

   Som vanligt ska Hannas otur vara emellan och krångla till det med hennes lycka. Det krossar förvisso Hannahs hjärta i en miljon bitar att veta att hennes bästa vän måste bli ihop med just den killen hon själv är förälskad i, men å andra sidan när hon tänker på det från Henriettas perspektiv måste det vara mycket svårare för Henrietta. ”Jag är så självisk! Hur kan jag tycka synd om mig när det egentligen är Henrietta jag borde visa all ödmjukhet mot.” tänker Hannah för sig själv. Om de lyckas lösa detta kan hon kanske, äntligen få en chans med David. Han har ju trots allt någorlunda känslor för henne...

”Hannah, jag orkar inte med det här, jag måste komma härifrån.” säger Henrietta när hon backandes snubblar till och vänder sig om. ”Vart ska du?!” frågar Hannah förvirrat. ”Jag ska till min sanna kärlek!”, får den nu lite mindre förvirrade Hannah höra som svar.

Henrietta springer till Ludvig för att berätta om de förfärliga nyheterna.

”Mitt hjärta kan inte fortsätta slå om jag inte får leva med dig min älskade.” säger Henrietta sorgset. ”Finns det någonting jag kan göra för att få din far att ändra sig?” frågar Ludvig misstroget. ”Vi kan inget göra, men däremot kan vi ta oss härifrån. Åtminstone för eftermiddagen och natten innan min brors bröllop.” svarar Henrietta förhoppningsfullt. ”Det är riskabelt, tänk om din pappa straffar dig om han får reda på att jag är med dig?” säger Ludvig oroligt. ”Nu går vi, packa dina saker!” viskar Henrietta äventyrligt som om hon inte skulle ha hört vad Ludvig sa. 

Blåsten hade lagt sig när Hannah ser Henrietta och Ludvig gå hand i hand längs stranden där solen sakta faller ner till horisontens djup, hon tar ifatt de och frågar vart de är påväg. Henrietta svarar att de ska fly till skogen andra sidan klippan. Plötsligt griper Henrietta tag i hennes överarmar och säger allvarligt ”Du får inte säga om det för någon! Lova mig det?!”. Hannah kan inte utforma ord från sin mun, hennes mungipor öppnas men stängs igen, hon separerar läpparna och får nu ut ett kvävt ”Ja”. Sedan vänder sig Hannah och går tillbaka samma väg hon kom från. Ludvig tittar frågande på Henrietta som sedan rycker på axlarna, tar tag i Ludvigs hand och drar honom med sig från stranden.

Hannah kan inte klarlägga vad hon ska bära sig åt. Hon måste visserligen berätta om detta till David, men då kommer hon svika sin allra bästa vän, och sig själv på sätt och vis. Vad ska hon göra?! Hannahs hjärna är utmattad av allt tänkande.

Tillsist bestämmer sig Hannah att ta reda på var David är. Efter en lång tids letande hittar hon honom äta middag alldeles ensam i lilla matsalen. Hannah berättar om vad Henrietta har i kikaren, därefter ställer sig David upp så hastigt att stolen faller ner på golvet med en duns. David lämnar matsalen och Hannah följer med ytterst varsamt.

Hannah förstår inte varför han är påväg till deras gömsle, hon trodde att han åtminstone skulle visa en aning tacksamhet för henne. Till och med ett ynkligt ”okej” skulle ha gjort hennes dag. Det är redan mörkt ute och Hannah har ingen aning om vad klockan är. På deras lilla promenad försökte Hannah få igång en konversation med David ett flertal gånger, men han gav ett intryck av att han inte skulle ha lagt märke till Hannah som gick jämte, fastän hon var riktigt andfådd av deras promenadfart vilket var totalt omöjlig att ignorera.

  Plötsligt tvärstannade David och blängde på tomma intet, då det var nästan helt bläcksvart.

Han vänder sig mot personen han innerst inne vet han älskar och säger ”Jag... öhh...vet inte...eller glöm det.”, David har svårt att fästa blicken och då säger Hannah ”Titta på mig och säg vad du tänkte säga”. Efter en tystnad av pinsamhet säger David äntligen vad han hade på hjärtat ”Jag älskar dig verkligen Hannah.”

När Hannah och David tillsist hade orienterat sig till Henriettas och Ludvigs gömma började de fyra ungdomarna prata av sig. Plötsligt, till allas förvåning säger Henrietta mitt i ett samtal: ”Kan inte vi gifta oss imorgon?”. David som var fullständigt överrumplad av frågan höjde på ögonbrynen så att han nästan fick lika synliga runkor i pannan som Henriettas bekymrade far.

”Nej, inte med dig ditt pucko! Utan med Ludvig.” svarade Henrietta när hon efter några få sekunder begrep att de hade missuppfattat henne rejält. ”Ja, jag har kunnat gifta mig med dig sen jag för första gången såg dig.” säger Ludvig med en lättad suck och ser på henne med en beundrande blick. ”Tänk om vi kommer ligga risigt till på grund av detta?”, säger Hannah frågande. ”Det är definitivt värt ett försök, svarar Henrietta.

David kände någonting mycket varmt bränna hans kinder, han öppnade ögonen och kom med detsamma ihåg var han var. Han började skrika och härja som en apa med brinnande varma stenar som underlag. ”Hannah, Henrietta, Ludvig! Ni måste vakna det är gryning, det enorma bröllopet äger rum idag!” Innan de tre, ännu halvsovande tonåringarna kom till insikt om vad de hade kommit fram till kvällen innan, fick de minsann bråttom.

Ungdomarna begav sig för att diskutera med trofasta Hildur om giftermål. Hon tyckte att det var en suverän idé för Henrietta och Ludvig att viga sig. Hildur övertalade de att gifta sig redan samma dag, vilket Theodor först var lite skeptisk för, men som han slutligen instämde i. När diskussionen successivt tog sig framåt hade de kommit till konklusion att det inte endast var de två kärleksparen Hildur med Theodor och Henrietta med Ludvig som skulle gifta sig, utan att även Hannah och David skulle vigas! Nu var det det enda hindret Elliot; risken att han skulle sätta stopp för allt detta svärmeri.

De tre brudarna gör sig i ordning i Henriettas kolossala rum med silkesdraperier och guldfärgade möbler. Hannah hjälper Hildur att dra igen blixtlåset i ryggen, deras klänningar har Hildur själv designat. De är vita som den traditionella brudklänningen, med ett tunt genomskinligt tyg som överklänning med söta blommor på. Framför spegeln håller Hannah på att applicera ett läppstift med en smutsrosa nyans. Ceremoniområdesansvarige kommer gåendes in i rummet och mumlar till sig själv, ”Hannah och Ludvig, Hildur och David, nej nej nej.”

”Behöver du hjälp med någonting” frågar Hildur vänligt. ”Jag behöver veta i vilken ordning ni ska vigas och framför allt vem som ska gifta sig med vem.” säger kvinnan oredigt. ”Okej, då ska vi ta hand om det. Henrietta, skulle du kunna ta fram ett pappersark och en fjäderpenna åt mig är du snäll?” Henrietta drog ut lådan i sitt skrivbord och tog ut ett ljusrosa A5 stort papper samt en häftig svart fjäderpenna med en inlagd kulspets inuti.

Henrietta och Hannah brinner av iver, de ska få gifta sig med sina drömprinsar! Som väntat störtar Elliot i lagom tid in i rummet med ansiktet vriden av vrede, likt ett dystert regnmoln som lägger sig som ett täcke över rummet. ”Vad tror ni att ni håller på med?!”, frågar han ilsket. Henrietta ser på Elliot som biologiskt sätt är hans far men som inte alls känns som det, hon kan inte begripa det vad hon ska säga. Med ren avsky i sin blick bestämmer hon sig för att göra det trots följderna. ”Försvinn ur min åsyn!”, ryter Henrietta åt sin far samtidigt som hon kyligt pekar mot dörröppningen. Kvinnan med det rosa pappret som just skulle lämna rummet tog sig ett häftigt andetag. Elliot verkar ha mjuknat till lite, till och med att han ser lite rädd ut. Därefter försvinner han ur rummet och de tre kvinnorna som hade stirrat storögt på händelsen går tillbaka till sina sysslor som om ingenting skulle ha hänt. Henrietta blev stillastående med en aning gapande mun.

Konstigt nog känner Henrietta ingen ånger om det hon hade uttryckt, det var faktiskt sant. Hon bestämde sig för att glömma bort det och njuta av bröllopet, man gifter sig trots allt, förhoppningsvis bara en gång i sitt liv. Trippel-bröllopet blev underbart, allesammans sa ”ja” och ingen råkade snubbla till vid röda mattan. Efter ceremonin förflyttade de sig till festsalen där de hade det trevligt med olika föreställningar, dans och musik. I händelsernas centrum märkte ingen vart Elliot hade tagit vägen.

Elliot stod vid kanten av den höga klippan och sa till sig själv: ”Att hoppa eller inte hoppa, det är frågan..” och så tog han sitt sista steg.

När de får veta om vad som har hänt blir Henrietta förkrossad och släpper ut några tårar. Fastän hon är enormt förbannad på sin far skulle hon ändå aldrig ha kunnat önska sig att han skulle försvinna, trots vad hon tidigare hade skrikit obarmhärtigt åt honom. Man kan inte få allt. Henrietta fick det hon allra mest önskade och för det, förlorade någonting annat värdefullt.