Adjungerande operatorn
Varför kan man ta bort konjugatet av t i andra raden i lösningsförslaget?
Detta är utanför mitt kompetensområde är jag rädd, men är inte t reellt; t går ju från 0 till oändligheten. I så fall är t-konjugat lika med t.
Det låter rimligt, tack.
är en reell variabel, vi ska ju tydligen kunna integrera från 0 till .
För reella tal gäller att .
Ett element i V, säg p(t) = a_it^i, där a_i tillhör kroppen, alltså C. t^i (basvektorerna) i sig tillhör ju inte C, De tillhör spannet{1, t^2, t^3,....} som spänner upp V. Om vi konjugerar ett element i V så är det koefficienterna vi konjugerar.
Att studera problemet i en "bas" här kan vara en rolig julsysselsättning, om än lite överkurs.
En intressant detalj med den här adjunkten är att den kräver att är av dimension om är av ändlig dimension .
Och för oändligt antal dimensioner blir det matematiskt intressant att lösa den med basvektorer.
Om matrisen representerar operatorn gäller att matrisen för den adjungerade operatorn ges av det hermiteska konjugatet
Problemet är att om g är ett fullt polynom av grad så tränger adjunkten ut ur rummet
eftersom polynomet måste vara av grad om är av grad
Vill man nu försöka lösa uppgiften med en bas måste basen vara ortonormal. Ett lämpligt val kan vara en oändlig uppsättning Laguerrepolynom:
...
Ytterligare en ledtråd är Riesz. Lycka till!